Imorgon kommer Emmas pv (häftig förkortning för pojkvän) till Zürich. Med enkelbiljett. För att stanna typ evigt och för alltid. 

Jag är glad för deras skull men kan inte hjälpa att känna ett litet uns av avundsjuka mitt i glädjen. 

Det enda karlbesöket jag får är nämligen från herr februari. Han har lustig kroppsbehåring och en fräsig piercing men känns i övrigt rätt platt. 

Under gårdagens fikadejt kom vännerna och jag att tala om våra bästa stay-strong-and-healthy-dieter.

Ja, eftersom vi inte kommit längre än till slutet på januari ligger det ju till på så vis att stor del av befolkningen fortfarande lever i nyårslöftenas efterdyningar, där optimistiska planer på nya sunda livsstilar fortfarande florerar bland folket och konversationer av detta slag på intet vis är ovanliga. 

Hursomhelst hade det fallit sig på det viset att Emma strypt sitt kolhydratintag ungefär i samma veva som jag själv börjat vandra på den vegetariska vägen, och till råga på allt gick nu Juddan på en diet som förbjöd henne att äta sås!

Med andra ord insåg vi att det på en gemensam middag för vår del inte skulle kunna serveras mycket annat än ett par små salladsblad, att summan av kardemumman av våra dieter var anpassad för en ätstörd näringsbristlig varelse med för mycket karaktär och för lite livsnjutardrag.

En sån varelse vill väl ingen vara, tänkte jag och bestämde rätt och slätt att vi var tvugna att åka till IKEA och förhindra det hela med en rejäl semmelfrossa.   



Det hela gick dock lite lagom bra, då ikeat inte riktigt förstått att semmelsäsongen redan var i full gång. Men gräddfyllt bakverk som gräddfyllt bakverk, tänkte jag och slängde i mig det bästa subsitut jag kunde hitta. En Schwedentorte i miniatyr. 

Det händer ibland att jag får för mig att äta havregrynsgröt till frukost. Imorse var en av dom iblandarna.

Det är egentligen lite lustigt att det händer, med tanke på att jag på intet vis tycker om havregrynsgröt, sällan klarar mig igenom en hel portion och vid slängandet av den kvarblivna sörjan brukar lova mig själva att aldrig mer laga samma misstag till frukost. 

Och jag tänker att denna enorma grötogillan kanske har sin grund i den sommar då jag och mina klimaträddarpolare tältade och gasolkokade havregrynsgröt och pulversvampsoppa var dag på fyra långa festivaler. Eller att den kanske beror på de barndomstraumatiska tillfällen då sällsynta men obehagliga vassa gryn satte sig i halsen och försökte ta kol på mig. 

Eller så det helt enkelt så att gröt är äckelpäckel, alltid har varit äckelpäckel och kommer fortsätta att vara det i evigheters evighet amen. Så kan det vara. 

Söndagsnöjet fick bestå i att gå på promenad i stadens yttre kanter, långt långt, för att inse att det häftiga kafét som skulle besökas på intet vis planerade hålla söndagsöppet. 

Sällskapet var dock inte det sämsta. Emma och Judith med sina varsina stora, svarta och häftiga modebloggarkameror följde med, visade vägen och hjälpte till att klaga över det gråkalla vädret. 

När våra stixigt genomfrusna spiror till ben tröttnat på att promenera begav vi oss dock till kakvännernas kafé för paus. Där drack vi helgkaffe och åt inga kakor och vännerna diskuterade framtida fotoprojekt och häftiga objektiv och jag och min lille Kurt (kamera) gjorde vårt bästa för att inte känna oss utfrusna. 

Låt dig inte tryckas ner av de stora svarta pojkarna, sa jag till honom. Att vara stor och utvridbar är inte allt och för mig är du fin och värdefull fast du är liten och grön och ibland lite ofokuserad och darrig.

Och så klappade jag lite uppmuntrande på honom och vips så hade knäppte han, av ren revanchlust, tre stycken alldeles jättetrevliga bilder. 

Se där!


Juddan och misstänksam bordsgranne. 


Fräck Emma och ännu fräckare svart kamera. 

Blev lite butter över att inte ha blivit upplyst om att dresscoden krävde rutig herrskjorta men försonades sedan med mitt utanförskap och tillbringade resten av kvällen i ett välmående, mätt och förnöjt tillstånd. 

Det är fredag och jag har treochenhalv lediga dagar framför mig. Treochenhalv dagar på rad. Det är inte lite det. 

I vanliga fall brukar jag nämligen avnjuta ledighet på lite mer utspritt vis. En måndag här och en fredag där och kanske en halv söndag  som mest går åt till sjusovande och planlösa strapatser. Men treochenhalv dagar. Kära nån. 

Och appropå treochenhalv dagar har jag under en tid funderat över hur fel det hela låter. Självaste uttrycket. Typ som den svenska tv-bilagans översättning av two and a half men (= två och en halv män) som tidvis åsamkar mig språkligt illamående. 

Två och en halv man? Snälla? Någon?

Eller varför inte bara två män? Den där lille ungen är ju bara störig ändå.

De andra två också förvisso.

Låt oss kalla den för män.

Alternativt lägga ner serien helt och hållet. Ja, så gör vi!


Fett mycket snodd bild

Villes mammas blogg kan du läsa HÄR.

Igår eftermiddag skulle vi ha övning med vår alldeles nystartade aupairkör. Sånggruppen som enligt mina högtflygande planer skulle äga på vårens glada gudstjänster och festliga församlingskalas. Jag hade fetinguppladdat med sångböcker i högar, gnolat upp min post-technoklubb-hesa stämma och duktigt stretchat pianofingrarna mina.

Sen väntade jag.

Och väntade. 

Jag var alltså hemma hos Sofia på middag igårkväll. I Herrlieberg. Ni hör ju själva hur härligt det var.

Ylva och Malin lagade maten. Jag stod för kryddningen. Alexandras medhavda kamrat lärde mig att skåla på vietnamesiskt vis (yo!) och till efterrätt blev det glass i lass med ekologiska maränger. 

De har visst fått för sig att stänga av linbanan upp till berget där min vän Emma bor. Fram till mitten på april!

En spindel har flyttat in i min dusch. En lång- och mångbent rackare. 

Så om ni upptäcker en unken doft i min närhet eller uppmärksammar en otvättad kalufs vet ni varför. 


Hoppas ni ursäktar att jag spar mitt stackars hjärta från bildgoogling.

Igårkväll tog jag mig en tur till Basel för att hänga en smula med den sköna aupairgruppen som träffs där varannan vecka.

Där är de så härliga och blandar friskt ihop danskor, svenskor och finskor med kanadensiskor och sydafrikanskor för att diskutera hemlängtigheter, leka underliga lekar och intetgöra varje nyttighetsnyårslöfte med hembakta kakor i överflöd. 



I samband med min resa till staden i fjärran, som förövrigt brukar ta ungefär lika lång tid som självaste vistelsen, fick jag även tillfälle att öva litegrann på min tågåkningsteknik, som främst innebär att jobba för att inte bli nedmejad i tågträngseln som ofta råder i Schweiz större städer om kvällarna.

Tricket är alltså att hålla sig tryckt intill tågets väggar vid själva utsläppet av avstigande passagerare för att sedan, i precis rätt ögonblick kasta sig fram framför kön av påstigande som trycker sig mot öppningen för att först av alla rusa in i tåget och knipa de bästaste platserna, som i allmänhet utgörs av ensamsäten med fötterna i tågets färdriktning.

Här gäller det dock att passa sig för att inte råka hamna i en förstaklassvagn, eftersom ett sådant misstag både kan innebära personlig ruinering i form av faslig felåkningsböter och förverkligande av mardrömmen att få tillbringa resan stående. 

Och efter cirka fem månaders övning klarade jag mig igår alltså utan både trängselskador och böter.

Min Emma är tillbaka i Zürich efter hemskt lång vistelse i både Sveariket och Portugallien och äntligen är stan som den ska vara igen. Idag har vi återförenats i glädje och hällregn, uppdaterat oss om vad som hänt sedan sist (intesåvärstmycket) och planerat vad som under våren komma skall (ganskasåmycket).

Som vanligt lunchade vi på stans göttigaste restaurang och försökte förgäves att inte se alltför mycket ut som ett alldeles för ungt lesbiskt föräldrapar där vi släpade vår barnvagn uppför spårvagnstrappor och nerför spårvagnstrappor och hit och dit tills vi hittade rätt. 

Idag har jag maratondiskat från morgon till kväll. Efter smuligt personalfika, såsig seniorlunch och vinigt julbasarmedarbetartackkalas. Med träningsvärk i baken och inom kort säkerligen även i diskmusklerna. 

Under det sistnämnda partyt hade någon fått för sig att vi skulle förtära smörgåstårtor, och så pråliga kreationer har jag knappast tidigare i mitt tjugoåriga liv stött på. Typ så att man ville balsamera dem och placera dem i något glasdörrsförsett skåp för allmän beskådning i evighet amen. 

Julbasarsmedarbetarna föredrog dock att äta upp dem istället. Stollarna! 

Jag var i Adliswil och lunchade hemma hos Gerdan idag. Hon kom på att hon just den sjuttonde januari firar fyrtiofem år i Schweiz och bestämde därför att vi skulle slå till på stort med långpromenad på ett högt och härligt berg. 



Så vi åkte upp upp upp i en lite läskig linbana, spatserade över kullar, rötter och en och annan lerig pöl och hörde då i fjärran ett sällsamt ljud.



Några hundra meter bort stod nämligen en livs levande alphornsspelande schweizarkarl. Hej hopp, sade Gerdan då och vips hade hon blivit tjenis med tutaren i fråga som utan vidare erbjöd mig att både plåta och provspela hans instrument. 

Inatt drömde jag att jag var au-pair åt Charlie Schulman samt att min (manlige) kusin var på smällen. Det tog jättelång tid innan jag ens reflekterade över var ungen hans skulle ta sig ut när tiden väl var kommen. Sen visade det sig att han planerades att förlösas magvägen och sen vaknade jag.

Jag gick ut för att insupa den dagliga dosen vitamin D och fann mig själv svettandes i min våriga jacka och fylld av solenergi för veckor framåt. 

Glad Judith med holgerdator och piffig vägg fylld av nyårspussar, mumintroll och manliga muskler.

Idag har solen skinit på varm stad. Jag har suttit inne och smaskat svårätna bakverk med två små konfirmandrar och skrivit brev till Jesus Kristus.

Det är nåt lustigt med poliserna i det här landet.

Tre gånger den senaste veckan har jag bevittnat att ett helt gäng med poliser helt enkelt stoppat någon random människa, kollat igenom dennes alla fickor, stirrat lite bekymrat på personen i fråga för att sedan låta honom promenera vidare som om ingenting hänt. 

Och igår då. Då spärrade dom av halva tågstationen med polistejp och såna konstigheter, så att man knappt visste hur man skulle ta sig ut, med anledning av en bomb som enligt min ringrostiga tyskförståelse aldrig riktigt smällde.

Har jag berättat att min nya tvål luktar som en mycket kemisk energidryck? Inte? Den gör det iallafall.

Prima praktiskt när man som jag inte får bruka kaffe i uppvakningssyfte. Ett litet stänk under näsan och jag blir pigg som lärkan. Typ. 

Det är så trevligt att vakna tidigt på sin lediga dag, sörpla te i sängen och höra hur hopar med pigga och uppmärksamhetskrävande ungar anländer till arbetsplatsen en trappa ner. Så skönt är det att nynna med i käcka sånger om hoppande djur litegrann på avstånd och i lugn och ro. Och sedan somna om en smula.

Två nätter i rad har jag vaknat upp vid halvsextiden av kramp i den så kallade sätesmuskeln. Hysteriskt tidigt med andra ord och hysteriskt obehagligt framför allt.

Igår hade jag en svår släng av framtidsångest. Jag insåg att chilltiden i utlandet är slut om bara sex små månader och innan dess måste jag än en gång bestämma vad jag ska göra med mitt liv. Eller ja. Åtminstone det närmast förestående året.  

Så jag surfade runt på vad-ska-jag-bli-när-jag-blir-stor-sajter, gjorde tester, läste om lustiga universitetsutbildningar och kom som vanligt fram till ingenting.

Ett test sa nämligen att jag ska bli målare och ett annat att jag ska bli regissör. Vissa mammor säger att jag borde bli personalansvarig på något fräsigt företag och Jacobar som tycker att jag har en fallenhet för att analysera känslor i tid och otid föreslår terapeututbildning.

Samtidigt känns det ganska lockande att läsa Göteborgs Universitets naturvetenskapliga program med inriktning på vin. Eller kanske oceanografi, för att övervinna min djuprädsla. Eller kanske logopedprogrammet, där jag lär mig hjälpa andra att kunna prata lika mycket och gärna som jag själv.

Sen hade jag krismöte med Theres och Gerd, mina ypperligt visa aupairgruppsledarkollegor, som bestämde att jag ska bli en sånhär. Spännande va?

Låt oss fira med en omotiverad bild på mig själv med lugg i ögona.

Idag råkade jag skära sönder mitt finger med tillhörande nagel mitt i lökhackningen. Utan att varken gråta eller svimma. Tänkte att ni nog ville veta det.

Jag fick böcker i julklapp. Flera stycken härliga, tidsfördrivande och uppbyggliga sådana.

Bland annat dessa två:

När man har mitt jobb träffar man, som ni säkerligen förstår, på rättså många människor.

I många fall handlar det om svenska mammor, som bor i schweizertysktalande land med makar med annan nationalitet och språkkunskap, som kommer till kyrkan för att lära ungarna sina att sjunga imse vimse spindel på rätt sätt. I andra fall är det alldeles tvärtom och i vissa fall är det rentutav helsvenska familjer som av någon anledning hamnat i detta ostiga land.

Så. Applådera nu!

Har jag berättat om mitt nyårslöfte?

Jag menar alltså inte det där jag lovar att inte handla ett endaste litet klädesplagg innan den femtonde juni, inte heller det där jag lovar att skaffa mig en riktig schweizisk ickesvensktalande vän och inte heller det där jag lovar att bli världens seriösaste och mest aktiva bloggare.

Det sägs att det var tio grader varmt i Zürich igår.

En av de tråkigaste sakerna med att julen tar slut är att den verkligen tar slut. Ingenting av egentligt trevlighetsvärde ersätter den lycka och frid som försvunnit iockmed det nya årets början och ledigheternas slut.

Istället för glada stjärnor i fönstren och lustiga tomtar i minsta vrå pyntas nu fler och fler hem av just ingenting och då julemusten är slut och pepparkakshusen rivits tar de nyårsbantningslöftesvänliga mycket karga fikastunderna över.

Är det inte tragiskt va? Är det inte det?

Med typ tre långa och trista månader kvar till vår KRÄVS fortsatt mys och pys, om inte annat så för den själsliga överlevnaden. 

Därför bakar jag idag femtiotre nya lyssekatter att post-jul-svulla med.

Och kanske lite till morgondagens julgransplundring. Eventuellt. 
 

Kom på mig själv med att ha blodapelsin i munnen samtidigt som dom åt ett männskohjärta på teven.

Jag är tillbaka på banan nu. Nästan iallefall för jag har ätit ikeaköttbullar och mövenpickglass med herr och fru präst och insett att det ändå finns vissa trevligheter även här.

Sen har vi burit en fullt påklädd julgran nerför tre långa trappor och blivit alldeles barriga och stuckna i armarna och magarna. Nästan krockade vi även med en av grannarna som bar på sin väldigt litna och nyfödda bäbis.

Som ni förstår så åkte jag tillbaka till Schweizarlandet igår. Ett litet stopp i Amsterdam gjorde jag också, där jag hann prova fler taxfreeparfymer än jag mådde bra av och fick ont i rompan av de inkonfortabla väntestolarna. 

Hursomhelst var det en tragikens dag där jag lämnade glädje, snö, julefrid, vänner och kärlek och fyllda kylskåp bakom mig. Istället kom jag till ett snölöst men ändå äckelkyligt land, till ett folktomt rum, ett mattomt kylskåp och allmän tragik. Likadant som jag lämnade det, fast utan glädje och förväntan och oöppnade paket. 

Så, nu tillåter jag mig själv att sörja i en dag. Gräva ner mig under täcket, tänka på det förgågna och fälla en tår. 

Sen kommer jag tillbaka.