Idag är det sista november och imorgon åker min apsilut närmaste zürichväninna till den svenska hufvudstaden för att inte återvända förens om två hela månader.

Det är ett faktum som dels betyder att det är helt okej att tröstäta sura godisar till tungan skrumpnar och trillar av, och dels att rollen som bästis, och den gåva av tid och uppmärksamhet det innebär, helt enkelt får givas åt någon annan.

Och jag tror minsann att det får bli julkalendern. 

Jag har julklappsångest.

Eller. Kanske inte ångest. Jag tuggar inte fradga, dunkar inget huvud i någon vägg och har inga självmordstankar. Bara en liten oro i magen över att glömma någon alldeles viktig, råka handla något helfel eller helt enkelt inte ha tillräckligt med frankisar för att med materiella schweiziska ting kunna visa min uppskattning till de näraste och käraste.

För vad ger man till exempel till sin kusins bägge bäbisar och till sin bästaste vän? För att inte tala om sin karl eller far eller sin gamle vän som är rar? Ja till alla vänner och folk man känner och släktingar hit och dit. Kanske ett smycke av granit, en flaska sprit, dynamit eller en liten godbit som ett bevis på min tillit.

Eller så får alla choklad.
Ja. Så får det nog bli.  

Ikväll har vi övat lucia, jag och di små aupairflickorna. Valt lucia har vi också gjort. Vi tog en med långt hår som fastnar i kronan. Lite livin on the edge och spännande sådär.  

Idag är det måndag och bara för det (och kanske lite föratt jag gillar er) skall jag nu dela med mig av mitt bästa värj-dig-från-kylan-tips!

Som alla vet är det ju kroppens alla utstickande kroppsdelar som främst ligger i riskzonen för förfrysning var gång vintern anländer. Det är fossingar och fingrar och i vissa fall putande magar som tar stryk.  Men en sak som tycks ha gått vinterklädstillverkarna omärkt förbi är den lille rackaren som lyser röd i vart och varannat ansikte i tider som dessa.

Jag talar såklart om näsan. Snoken. Kranen. Ja. Ni fattar grejen.

Nu är det alltså som så att jag hittat lösningen på problemet. Den ultimata näsvärmaren är funnen. Ta er en titt på bilden nedan, vetja!



Tag alltså första bästa kompis, tryck in näsan din i kinden på denna och berätta sedan valfri leendeframkallande rolig historia. Vips så är problemet löst! 

Fantastiskt!

Skönt! Gudstjänsten gick bra!

Det första adventsljuset lyste glatt utan att oförhappandes slockna och stolarna räckte gott till alla gäster. Ja, bortsett från att körledarinnan snubblade över ett litet barn såatt hon pajade kaffekoppen sin var hela tillställningen både glad och lyckad. Till och med min målbrottiga stämma överlevde en liten julepsalmsvers. En kraxig sådan. 


Och till min och förhoppningsvis er stora glädje kan även jag ansluta mig till den stora julepyntande massan, då jag nu monterat upp en fin och röd liten stake i fönstret, i vilkens sken jag nu planerar att vila min trötta skalle. 

Gött!


Julesångsskrålande alternativt gäspande jag, en gång på ett tåg. 

Yo! Nu ska jag minsann sticka te körka och förbereda för massiv adventsgudsjänst med efterföljande överbefolkat lussebulleochpepparkakskyrkkaffe. 

Om allt vill sig väl kanske blir vi tvingade att placera fikagäster i städskrubben. Gött!


Hosianna på er allesammans!

Nu. Nu är jag tillbaka från heldag på svennejulbasaren i Basel, där jag från morgon till kväll stuckit nejlikor i apelsiner, klippt till smällkarameller och vikit prydliga pappersstjärnor med rara men lite väl internationella ungar.

Typ shall we bastla zusammen lilla vän just put the nejlikor in die apelsinen genau genau till höger och vänster hela dagen lång tills ingen fattade nånting och jag visst tappade rösten en smula.   



Därför har jag nu ordinerat techillande och undermångatäckenisängenliggande åt mig själv, för att förhoppningsvis återfå hälsan till morgondagens hosiannadavidssonskrålande. 

Bra kalas igår då ja. Matigt, dansigt, suddigt och rätt gött var det. Keely från Kanada blev glad för sina paketer och nöjd med sin nya vuxenhet.

Inte nog med att snön har fallit och att jag har plockat fram stämningsmusiken. Idag har jag även insett att staden min blitt julepyntad.

På tågstation har de till exempel satt opp världens högsta glittergran. Med diamanter och annat tjofs i. Skare va så skare va, sa schweizarna till varann och tjusigt blev det. Minsann.  

Idag är Blondinbella tillbaka i stan! Värsta anledningen till att sluta sitta inne och tråka och istället ge sig ut på hysterisk kändisspaning. Den här gången med kikare och någon typ av tabletter mot andnöd. In case jag skulle drabbas av svimmighet till följd av starstruckande, som sist.

Men först ska jag äta ärtig soppa och leda psalmig allsång.




Blondin med glasögon i Zürich.

När man lever som jag gör, i ett utland med konstigt språk, bland människor från litehärochdär, är det lätt hänt att man blir en aning oredig gällande det språkliga. 

Till exempel idag.  Då har jag försökt tala tyska med en dansk, engelska med en svensk och svenska med en finne och varje gång kommit på mitt misstag litegranna i senaste laget. När jag redan hunnit berätta om min dag, min helg och min föredetta grannes barnbarns halta lemur. Typ.

Idag har jag gjort stan med två arbetande aupairer. Vi lunchade på mitt favoritigaste ställe, jag köpte mig ännu en brun väska och kände mig litegrann som barnlösa mostern. Den som håller upp dörren för vagnen och är snäll och smugglar kakor när morsan inte ser. 

Sen hälsade vi på den ena aupairskans kaféarbetande pojkvän. Han smugglade också kakor. 
Gött tyckte jag. 




En annan dag på ett annat kafé (som förövrigt ligger mittemot en läskig porrig biograf (vem är det förövrigt som får för sig att placera en porrig biograf mittemot ett trevligt kafé? (och vem är det förövrigt som får för sig att porra sig mitt ibland en massa andra snuskon på en biograf?))) när jag inte fick några smugglade kakor men hade på mig samma tröja som idag.

Idag har jag haft pyjamas (pyamas? pjamas? nattklädnad?) på mig. Hela dagen. På spårvagnen, i affären och på promenaden. Under kläderna. 


Det kallar jag ledigt det.

Ja. Som sagt har helgen som förflutit varit en lycklig tid. En tid som uppfyllts av glada upptåg och allmänt göttigt chill. 

Bland de gladare av upptågen hör till exempel söndagkvällens besök på biografen, där vi beskådade en film om trollkarlar och dödsreliker. Till saken hör att varken Jempa eller jag någonsin besökt en schweizisk biograf tidigare, varför vi både gapade som sömniga fiskar vid åsynen av de hysteriskt höga ryggstöden på biosätena och självaste skärmen som nästan satt oppe i taket och med förundran välkomnade den efterföljande nackstelheten. 


Vad filmen beträffar uppfyllde den åtminstone mina förväntningar. Den magipirriga känslan infann sig, Ron var stilig och go i rutan och jag fick tillfälle att skrämma mina medtittare med ett par vettskrämda vrål vid väl valda tillfällen. 

Men som sig bör bjöd även besöket på ett par spännande överraskningar. Som till exempel när det mitt i filmen drogs igång reklampaus med bensträckare och tillfälle till popcornpåfyllning. Eller när den lille rare Harry all of a sudden och i ett moln av rök började nakenhångla med en lika tafatt Hermiåne.

What's up med det liksom?

'

Min mor undrade om maskkalaset tagit kål på oss, med tanke på den svåra inläggsbrist denhäringa bloggen lidit av den senaste tiden. 

Det gjorde det inte. 

Snarare var det nog vi som kålade kalaset med våra fräna ställ och vår excentriska dansstil. Ägde klubben och vann hela stadens beundran, och sen handlade vi hamburgare och de dyraste fast värdaste tre decilitrarna vatten nånsin. Gött!


Men lyckan varar dessvärre sällan länge och nu har sorgens dag kommit. Jempa har lämnats på flygplatsen och jag har lämnats kvar i ostarnas land. Men det är med glädje jag tänker tillbaka på den tid som förflutit. På allt vi gjort och sett och upplevt. 

Om ni har tur kanske ni får höra mer om det sen. 

För först: Kaffe och desperata hemmafruar.

Rätt gissat prussy!


Nu går jag och Jempa all in inför kvällens maskeradpartaj med mitt livs första lösögonfransar. Dock utan renhorn och pandanäsor.


Jenny låter hälsa att det var en fabulöst utmananande sminkning men att det går bra nu. 

Idag har jag behandlat min bästis och gästis på bästaste turistiga vis. Tagit med henne på stadstur, starbuckstur och tur till de schweiziska chokladmästarnas hemvist. Lindtfabriken alltså. 

Och kära nån så mycket choklad där fanns.

Massamassa choklad.  

Kompisar! Vet ni vem som trillar ner i Zürich klockan sju ikväll då? 

Joni. 

Det är minsann skönaste bruden, som är känd för sitt köttsliga gillande (att äta kött alltså), sin fräcka lugg (om den nu fortfarande är kvar) och sitt tidigare samboskap med en viss känd bloggerska. 

Och så ser hon ut ungefär såhär: 



Fattar ni hur party det kommer bli eller?

Jag fattar knappt. 

Hörrni. Vet ni hur svullig man blir av att bo i Schweiz eller?

Inte? 

Okej. I tell you. Man blir JÄTTESVULLIG!

Idag har jag äntligen fått vatten på min kvarn angående min ganska konstiga kulinariska övertygelse. Den övertygelse som åsamkat mig mången idiotförklarande blick och ett och annat hånfullt skratt. Ja. Övertygelsen jag talar om är alltså den som säger mig att smakkombinationen pesto och lussekatt är en smakkombination att hurra över. 

Aftonens middagsvärdinna Emma hade nämligen haft den goda smaken att råka handla saffranspasta i affärn, och att sedan servera den ihop med pestodränkta kycklingbitar. 

Gött tyckte jag, och även bruden nedan, även om hon litegranna förstörde det hela med den oheliga röda sås ni i kanten kan skåda. 

Ikväll tittar jag på dethär programmet och förfasar mig till sömns. Vart är världen påväg, tänker jag och väter mitt vackra nya muminörngott med en modlös tår. 

Fy!

Idag har jag fått post från min jordiske, men ändock nästintill allsmäktige fader. Post innehållande en helad klocka och min älskade kamera Kurts bortslarvade navelsträng (tilldatornsladd).

Det betyder att det  här hädanefter kommer bubbla över av bara bra bilder och att ni kommer slippa båd mobilkamerapics och stulna fotografier. Nästan iallefall. 

Så låt oss nu alla gemensamt och innerligt jubla över min faders förträfflighet!
Bra jobbat far!

Idag ska Jacob, som den rockenrollare han är, tatuera armen. Igen. En fett läskig uggla ska det bli, som enligt planen skall husera på vänster arm ihop med Leif och Alf. Pandorna alltså.

Idag har Jacob åkt hem och på radion spelar de passande nog all good things come to an end med den där furtadobruttan. Efter tio dagars himmel sörjer jag det hela med själ och hjärta, men för att uthärda den hjärtliga smärtan har jag listat braigheter med bli-lämnad-ensam-situationen. Hör upp, alltså:


ett: Jag kan gå genom rummet mitt utan att snubbla över varken strumpor, ölaflaskor eller karlar. 

två: Jag kan läsa hur många bloggar jag vill utan att uppmärksamheten störs av kikkllingar och folk som biter en i örona. 

tre: Jag kan blogga hur mycket jag vill utan att det hela nödvändigtvis behöver innehålla kärlekskranka bilder och andra läskigheter.

Igårkväll var herr Vegan och jag på finresturang. Och inte vilken finresturang som helst heller. Nej, faktum var att vi slutligen tog steget och besökte europas äldsta vegetariska sådana, och det hela var så imponerande så. 

Herrn fick degklumpar i buljong

Man kan undra varför jag i veckan tar hand om så få barn och varför jag nuförtiden luktar så mycket pepparkaka.

Visserligen är detta två fakta ni inte tidigare fått del av, av precis samma anledning som barnbristen och kakdoftandet, men vad gör det när ni får svaret här och nu?

Se här sitter jag fortfarande hänförd och lycklig efter gårdagens konsertande, som såattsäga hoppade opp och kickade mina lagom höga förväntningar där bak. 

Ja. Det hela började iockförsig sparsamt imponerande med ett gäng mycket intetsägande brittiska hajar, men vad som följde därpå i form av rasparsång, munspelande och fiolgnidande var minsann så att man blev lycklig in i hjärteroten.

Hörrni! Gissa vad jag ska göra ikväll?

Eller. Förresten. Gör inte det. Jag berättar istället.


Jag ska på konsert. Folkmusiksrockenrollpunkkonsert i ett grafittigt hus nere vid flon. Och jag funderar så smått vadfören outfit som passar bäst för ett sådant event.

Ska jag plocka fram gamla folkadräkten? Måla håret i en lustig nyans eller helt enkelt anlända iklädd mitt vanliga rockenrolliga ställ?


En gång när jag var varken rockenrollig, folkmusikig eller punkig utan bara väldigt snygg och svår.

Konsertmusiken kan ni lyssna på här va!

Jacob sitter framför datan och kollar på flygresor till amerikatt. Han kommer fram till att det är dubbelt så dyrt att åka enkel väg som att fara tur&retur.

Hörni! Jag berättade igår att jag fick en klocka i födelsedagspresent. En dövacker, rosa och pastig grej som såattsäga gjorde min kväll, min vecka och förmodligen mitt år. Ja, lyckan flödade över och jag har sedan första ögonkastet burit den som ett sigill kring min arm.

Nu är det dock så att den första förälskelsen så smått börjat svalna. De rosa molnen skingras och jag har så smått börjat inse att livet med en klocka inte enbart är en dans på rosor. Att även det ljuvligaste av smycken kan besitta mindre uppskattade egenskaper.

Tickande egenskaper till exempel.

Tick tack TICK tack tick TACK tack tack tick tick tills det känns somom hela livet är på väg att ticka bort från en.

 
 

Ticketack säger klockan.

Idag har jag bestämt att jag är förkyld och sjuk. Jättesjuk. Det betyder att Jacob måste ta hand om sin kvinna. Laga pannkakor och pussa på pannan stup i kvarten.

Ganska bra tycker jag.

Igår fick jag inslagen frukost på sängen, ett par rosa hörurar, en lika rosa klocka samt en kalender för år 2011 med tolv härliga bilder på muskulösa män. Till Jacobs ära har jag lovat att klistra in hans undersköna ansikte på passande ställen däri och på så sätt även förbereda mig på den förändring hans lekamen kommer att genomgå innan beachsäsongen börjar.

Efter cirka två dygns konstant samvaro börjar Jacob och jag så smått känna att det är dags för lite egentid. Egentid som visserligen inte innebär något större avstånd från varandra än cirka metern, fast med äppelapparaterna i centrum.

Frikadellen gissade rättast och är därmed fettast. Det är alltså den där veganen som det senaste dygnet och de kommande nio sådana befinner sig i ztaden med stort Z.

Och idag har vi alltså hängt med ungar, bakat bullar, vandrat byn runt och slutligen somnat ifrån vår middagslust. Det betyder att vi nu måste ge oss ut och leta upp den igen. Förslagsvis på resturangrik gata.


Önska oss lycka till va!


Veganen och jag, en gång på ett berg.

Idag bakar vi kanelbullar och plåtar det hela med en kamera utan tilldatansladd.

To bad för er va.

Ojdå! Glömde nästan bort att informera er om vissa livsviktiga fakta! Fakta som kan göra en så glad att man hoppar ur skorna och dansar schottis kring kvarteret.


Idag ska jag nämligen få finbesök. Finaste finbesöket nånsin! Och för att fira det fina finbesöket har jag nu bakat den uppsvälldaste kakan världen skådat. En svullig kaka som finbesöket i fråga tråkigt nog inte kommer kunna smaka på, på grund av för högt ägginnehåll.

Så kan det gå.

Man skulle kunna tro att det är föräldrabesöken och de enormt tidiga frukostpåhälsningarna som påverkat mig till det hysteriska jag gjort idag. Ty det kan knappast vara igårkvällens nattliga tittande på gamla tragiska avsnitt av lyxfällan som bidragit. 


Ja. Jag har alltså vaknat! Pigg! Klockan åtta! Innan klockan ringde!

Hilarious!

Det är ju för väl att det här i stan finns en hel bunt lättmutade au-pairer. En bunt som kan tänka sig att paketera papper i kuvert hela kvällen, för en så blygsam belöning som en pizza och fyra timmars umgängsel med mig utgörs av.

Och välast av allt är väl den trevnad och sorglöshet de alla utstrålar.

Lite såatt man vill dansa när man tänker påt.
Om det inte varit för de stela axlarna vill säga. 

Nu är föräldrarna lämnade på flygplatsen och jag är lämnad ensammen kvar. Utan besök i mer än ett dygn och jag undrar så smått hur jag ska klara av det.

Vad skall jag göra? Med vem skall jag leka?
Ja, frågorna som söker svar är många.


Sören har dock hjälpt mig lite på traven och givit mig ettusensexhundra kuvert att fylla med papper, adressera och klistra igen innan morgondagens gryning.

Skönt det.


Präst på Ikea

Hörrni! Mitt nittonde levnadsår är snart till ända. Närmare bestämt kapas det av imorgon, sisådär vid åttatiden, om jag inte minns fel. 

Det är alltså dags att se tillbaka på den tid som gått, att samla kardemummasumman och inspireras inför ett ännu fräckare tjugonde år. 

Ja. Och det hela började alltså med att jag fyllde nitton och fick muminprylar i mängd. Kan ni tänka er så festligt?

Oj oj oj sicket högt torn. På ett oj oj oj så högt berg.

Lusblomman är utflugen och äckligheten likaså. Och far och mor och jag har tillbringat min sista dag som tonåring på ett solstålande berg.

Jag fick litegranna storskälvan över att så snart bliva vuxen. Över att lämna tonårslivet bakom mig för att aldrig någonsin återvända. 

Far tröstade mig dock på finfint sätt. Lade sin hand på min axel och försäkrade mig om att jag säkerligen skulle vara välkommen bland ungdomarna igen när jag nådde min andra tonårstid. Om sisådär nittiotre år. 



Tydligen har de som tradition att leva länge i släkten. 

Gött! 

Min mamma säger att mina krukväxter har fått löss. Och att lössen bajsar på bladen.

Äckligt.