Idag har jag blivit uppringd av en telefonförsäljare. Den förste telefonförsäljare som nått mitt öra i försäljningssyfte sedan jag lämnade mitt arbete som telefonförsäljare för ettpar månader sedan.

Och käranån så spännande det var.


Jahaja, tänkte jag, presenterade han sitt företags namn med tillräcklig stolthet i rösten? Känner jag mig fångad på kroken?

AHA! En inledande positivt ledande fråga som enligt hans förhoppningar skall öka chanserna för ett rungande JATACK i slutändan. Bravo bravo.

Men. Var detdär verkligen en väl genomarbetad behovsanalys? Har han verkligen analyserat mina behov? Har han det? O. Vafalls? Går han redan på avslut? Det var det värstaste! Och jag som inget skall ha.


Och så sa jag det. Att jag inget skall ha. Och så såg jag framför mig hur herr telefonförsäljare motvilligt tryckte på nejtackknappen och med en bitter tår i ögonvrån såg sin statistiska kurva så sakteliga vridas nedåt.

Hujedamig

Slutet är nära, kamrater. Mycket nära är slutet.

Idag avslutas mitt samboskap med Jenny och det hela är nästan för tragiskt för att skriva om. Jenny flyttar alltså ifrån batteribrudarnas boende och lämnar mig ensam kvar med sextio kvadratmeter ekande tommhet.

Vi skiljs dock som vänner och inte alls på grund av någon osämja. Som tur är.

Nej, som bekant är det ju förändrade livssituationer med riktigt och jättevuxet pojke-flicka-samboskap för Jennys del och jätteläskigt jag-flyttar-till-utlandet-ensamboende för min del som försätter oss i den här situationen.

Som alltid försöker vi dock att hitta någon liten ljusglimt i det hela. Nu får vi ju användning för de där tidningarna som legat och skräpat i ett hörn de senaste månaderna, till exempel. Skönt!


Tidningar

Porslin packat i tidningar

Inte jätteglad Jenny.

Idag har det snablans varma vädret hindrat mig från att göra allt jag tänkt göra. Att med broderns barn på universeum spana på djur alltså. Det var allt jag tänkt göra.

Barn i bil i extrem värme lär nämligen inte vara något vinnande koncept. Sägs det.

Istället för brorsbarn har jag därför fått umgås med en glad kusin, och istället för att spana på djur har jag vandrat i luftkonditionerade butiker. Slutligen har jag kommit till skott och köpt de där cykelbyxorna jag suktat efter i ett år.

De är beiga och skall enligt mina planer få bena att se bruna ut i sommartider. När benen blivit något brunare än den beiga färgen vill säga.

Sen köpte jag två nagellack tjänade enligt experditen hela tio kronor. Wow, tänkte jag och glömde helt och hållet bort att jag inte behövde några nagellack.

Svart är tufft och så  rätt i sommar, sa tidigare nämnda expedit, varpå jag ivrigt kastade mig över ett sådant. Såhär i efterhand känner jag mig dock mer som mig själv under ett halloweenmaskeradparty i mellanstadiet. Lite avskavt är det redan också, för övrigt.

Men inte skall man sörja över en sådan sak. Jag har ju nämligen hela lägenheten för mig själv. Girls night, all alone, såattsäga. Med rabarbersaft i cocktailglas.

Som visserligen tog slut i värmen.

Och så har jag ju ett halvsmält kinderägg som anne av medlidande med sin ensamma och arma kusin handlat åt densamma. Gott!

Den skall jag knapra på tills Jacob såsmåningom kommer hem och ger mig en kram.

Okej. Dåligt gissat du anonyme gissare. Inga vampyrer fanns i filmen att finna men väl ett helt gäng häxor, en härlig men hysterisk åsna och så ett par stycken gröna, sköna grejer med trattiga öron.

Shrek fyra var alltså som väntat en fröjd för ögat (kanske främst för myrans ögon, som av en händelse fann ut att hennes sanna kärlek är ett träskatroll).

Fyra pestoburkar får filmen. Passande nog. Bravo!

Jag är zuhause igen in tha lägenhet. Den står kvar. Tur! Dock rykande varm och med en svärm bananflugor som välkomnar en innnanför dörren.

Tydligen var det ingen god idé att stänga fönstrena och glömma ta ut soporna innan man lämnade boet för långvistelse på landet.

Det är dock varken något vi hinner med att fotografera eller att göra något åt för stundenNu måste vi nämligen slänga i oss en hel hög makaroner och köttebullar innan vi rusar iväg för att möta raraste My för biodejt nummer zwei. 

Gissa vad det blir för film!

 

Det är inte riktigt klokt vad den där sommaren gör med ens datorvanor alltså. Så fort solen tittar fram och ledigheten träder in går man nuts och glömmer helt och hållet bort att man har en blogg och börjar helt enkelt leva livet istället. 

Till exempel kan man:
 
Äta kinamat med en syster och en entusiastisk jessiculf.

Och samtidigt visa upp sin nya frisyr, som i stort sett är identisk med den tidigare, trots att frisören hävdar något annat.

Sen så kan man fara till Hjällbo för att leta reda på stans bästa falafel, gå vilse, fråga häftiga gangsterliknande män om vägen, finna häftiga gangsterliknande män mycket trevliga och sedan...

 äta falafel i solsken. 

 Sedan kan man nästan försmäkta på överfylld spårvagn på väg till saltholmens hav och härligheter, för att sedan komma fram och bada och picknicka och vara så lycklig så.

Man kan försöka få till en käck titta-jag-tar-på-mannen-i-bakgrunden-pose.

Sen kanske man kan åka hem till en energisk och rödhårig kusin.


Där det serveras fika och glass i lass.

Med sig kan man exempelvis ta ett gäng brorsbarn

med tillhörande föräldrar.

Sen kanske man åker till Liseberg och karusellar utan kamera, i rädsla att kameran skall bli blöt och mosad.

Och så kanske man får besök av ett gäng kamrater.

En Jana, nyss hemkommen från Spanien.

Och en Tora. Från...sverige.

Och så Karin. Henne känner ni. Hon är glad att få mat och ska för övrigt flytta till Malmö. Typ nu.

När man varit på Liseberg kan man få ett grönt armband och efteråt kan man se ganska trött ut. Som ovan ungefär.
 
Sen kan man åka till havet för att beskåda vacker konfirmation. Där kan man möta snygga vänner.


Flera stycken.

Ja. Det är väl ungefär vad man kan göra. Så. Sitt nu inte inne hela dagen. Gå ut! Hälsa på vädret.

Hejsan!

Häromdagen hittade jag ett kluvet hårstrå i min lugg.

"Kära hjärtanes, ett kluvet hårstrå!" ropade jag då och kastade mig omedelbart på luren för att akutboka Louidejt. Och härlig som han är, den där, fixade han en tid på studsen. Skönt.

Nu ställs alltså frågan: Vad skaa en göra med dedär stråna? Jämna dem med marken (hårbottnen), trimma dom lite i kanten, färga dom i en lustig kulör eller kamma dem till en tjusig våg?


En annan gång, när den där frisören var på experimentiellt humör.