Schoggifrossan

När man bara har arton dagar kvar av sitt utlandsår är det viktigt att man är effektiv och betar av alla grejer man sagt att man ska göra men aldrig riktigt kommit till skott med.

Idag regnar det och jag har slutligen tagit tag i mig själv och gått till starbucks för att handla den chokladigste chokladkakan stället hade att erbjuda. Den omtalade chocolate fudge caken. 

Klarade på cirka två timmar av att trycka i mig cirka en tredjedel  av kakan innan jag var tvungen att avbryta projektet på grund av sockerchockat illamående. Fick då stöd från Emma som klarade av två tuggor innan hon gav upp.

Och nu ligger kakan inlindad i en sovsäck av servetter och väntar på bättre tider. Stackarn.


Typ smet. 

Och så ögat. Det har äntligen befriats från sin inkräktare och mår efter omständigheterna bra. Tacksåmycket. 



Fashionistgömman

Som ni säkert alla vet så är väl inte den genomsnittlige schweizaren den som är mest känd för att glänsa med sin känsla för fashion. Vid klädnadsinhandling brukar nog de allra flesta av dem mummla mantrat dyrt är fint för sig själva och sedan rycka åt sig första bästa plagg med fyrsiffrigt belopp på prislappen och sedan vara nöjd med det. 

Det finns dock vissa undantag, som såattsäga gör regeln. 

Undantagen träffade jag på igårkväll,för då hade nämligen Maja den goda smaken att bjussa med mig och ett par andra väninnor på värsta fräcka designmarknadsmodevisningsgrejen

Wööwhöööw, ropte jag då jag klev över tröskeln till stadens männerbad. Det är alltså HÄR alla fashionistisar gömt sig hela året.

Och så vandrade jag ett par varv kring marknadsplatsen för att beundra härligheten, roffa åt mig lite gratis parfymprover samt låta mig sminkas av ett mejkupproffs som smetade mina läppar fulla av det rosaste läppstift jag någonsin skådat. 

Och sedan drog modevisningen igång. 

Vi fick plats på front row där man kunde dingla med benen och fundera över vad man skulle ta sig till om ens skor råkade halka ner i vattnet.

Eröffnung Mercatino Rimini Sommersaison 2011 @ Rimini Bar, 23.05.2011

Och snart insåg jag att modellerna faktiskt var i färd med att gå på en freaking undervattenscatwalk!

Herrehoppsan! sa jag då till mig själv och hoppades djupt och innerligt att någon av modellerna skulle trilla i floden. För det gör dom alltid på top model. 

RAMLA! RAMLA! utropade jag lite nu och då, när jag tyckte det hela långtråkade till sig. 

Eröffnung Mercatino Rimini Sommersaison 2011 @ Rimini Bar, 23.05.2011

Vissa av modellerna var dock långtråkigare än andra. 

Hon här nedan var... inte så långtråkig. 

Eröffnung Mercatino Rimini Sommersaison 2011 @ Rimini Bar, 23.05.2011


(Bilder: brutalt snodda härifrån. Som synes.)

Bonjour Baguette / Lausanne

I söndags morse avbröt alltså jag, Rita och Christelle våra skönhetssömnar nästan innan de hade kommit igång, för att hoppa på ett tåg till ett ställe långt borta i fjärran.

För att överleva det hela hade vi bunkrat upp med frukost i riklig mängd att avnjuta på tåget.

Rita hade målat franska rödläppar, för att dölja morgonens dagenefterofräschighet, och litegrann för att passa bättre in i den fransktalande del av landet vi under förmiddagen rullat in i. 



Och som ni vid det här laget säkert kan räkna ut, dömt av den berömda(?) fontänen i bakgrunden, var det till den tjusiga staden Lausanne, vid Genevesjön vi farit.

Där strålade solen rakt in i våra sömniga själar och muntrade upp oss så till den milda grad att vi på ett rent hysteriskt sätt började turistfotografera allt möjligt runtomkring oss, som kanske eventuellt möjligtvis skulle kunna ha varit sevärdheter.

Och så shoppade vi loss på loppig marknad, kikade på en kyrka, smakade på utomhusbakad gorgonzolapizza och irrade ikring på gator med svåruttalade namn. 



Efter en stund hittade några sköna grabbar som voltade ikring på mycket små och skrangliga sparkcyklar och i vanlig ordning strajkade vi varsinn pose och fotograferade så det hela. (Så här i efterhand kan jag förundras en smula över min skengravida mage, som antagligen orsakad av tågfrukost, pizza och dålig hållning fläker ut sig på bilden nedan.



Sedan vandrade vi så långt och så länge att fötterna nästan trillade av, för att till sist komma fram till Genevesjön och en lätt gudomlig vy. Jag hånglade lite med en glass och såg samtidigt upp mot himmelen med en förundrad min. 



Sedan log Rita mot kameran med glass i hand. 


Sedan kisade Christelle mot kameran med trasig glass i hand.


Och sen åkte vi hem. 


Sächsilüüte

Vi var alltså och spanade på bögbrännerierna igår, kamraterna och jag.

Eller ja, det var inte bara kamraterna och jag, utan en fruktansvärd massa människor, som alla trängdes och hufflades och bufflades för att se så mycket som möjligt av lågorna. 

Jag såg ungefär såhär mycket:



Och blev ungefär såhär snopen:



Men sen så skingrades folkmassorna och vi kunde åter andas normalt. Lyckliga som lärkor blev vi då och dansade så en liten glädjedans i askregnet.

Jag fick visst lite bög i ögat, sa jag och insåg snart att det var en kombination ord jag aldrig tidigare tagit i min mun. 



Sedan spanade vi lite på skrå-herrar som paraderade på höga hästar och försökte så gott det gick att undvika trampa i de tappra springarnas härådärutspridda exkrement. 



Sen spanade jag lite på när mina vänner åt spettade djur och sen gick jag hem. 




Att bränna bögen

Ikväll välkomnas sommarn på officiellt vis här i stan. I dagarna två har såväl ung som gammal vandrat stadens gator iklädda vita krullperuker och svarta sjörövarhattar och tydligen skall de alla samlas i en massiv gatuparad framåt aftonen, som sedan, då kyrkklockorna slår sex, skall mynna ut i bögbrännerier och andra festligheter. 

Happ happ och stoppåbelägg! ropar ni nu. För nog för att schweizarna kan vara gammalmodiga och i vissa fall en aning trångsynta är det väl att dra det hela lite väl långt att  avrätta oskyldiga homosexuella på bål?

Lugna er, svarar jag då. Ty det är inte någon bög* i dess svenska mening som skall brännas på bål, utan en explosiv trasdocka föreställande en snögubbe, som tydligen skall symbolisera vintern som enligt allas förhoppningar skall gå upp i rök. Och ju fortare den går upp i rök desto bättre blir sommarn. 

Förra årets brinnande bög. Snodd från wikipedia.org.


Vidare är det sedan tradition att samlas för att grilla en spettad korv över bögens rykande kvarlevor. 

Lite osmakligt, kan jag tycka. 




*Vid närmare efterforskningar fastställs att det rör sig om en Böögg, och inget annat.

Morgestreich

Vi tog alltså tåget klockan 02.02 i måndags, en alldeles utmärkt tid att sätta sig på ett tåg, för att tillsammans med stora delar av den zürichska befolkningen fara till Basel och invigningen av den årliga fasnachtsfesten.

Klockan 02.57 anlände vi till staden i väst och tog oss så till strategiskt utvald plats framför ett rosa hus, där kamrater väntade med förväntansfulla blickar. Den egna blicken var visst mer sömnig än förväntansfull.  



Med halvkyligt termoskaffe i hand bevittnade vi sedan hur hela staden släcktes ner. Hela staden alltså. Blev helt nedsläckt. Läskigt. 


Sen hörde vi ett ljud i fjärran. En orkester av pipande piccoloflöjter och smällande trummor. Och ljudet kom närmre och likaså ett tåg av maskerade människor med lampor på skallarna sina.

Hej och hå,
tänkte vi då. Nu är undergången nära! Snart släpper tengil ut Katla och då brinner vi alla opp!



Men så visade det sig att tågarna i själva verket var ganskaså ofarliga och humoristiska figurer. Turligt nog. Vissa var till exempel glada och hade lampskärmar på huvudena. 


Och så vi vandrade ikring ett par timmar. Uppför gator och nerför gator och in och ut i gränder och jag prisade långkalsongerna och öronpropparna jag varit klipsk nog att packa med mig. 

Sen blev vi trötta och tog in på ett café, där vi hällde i oss te och blundade en stund tills solen gick upp. 



Då gick vi ut för att hälsa morgonen. Och paraden som inte tröttnat på att pipa i flöjter och promenera i takt. Inte på långa vägar hade de tröttnat,  så vi strosade ikring en stund till, synade deras skyltar lite närmre och insåg att vi förstod minst lika lite av budskapen deras då som innan. 



Då blev vi lite trötta och gjorde som paradarna nedan. Packade ihop och åkte hem. 


Tvättider

Här i Schweiz har man inte riktigt anammat det härliga svenska tvättidsbokningssystemet. Tvärtom så får man som hyreshusboende se till att vara kvick i svängarna och norpa husets enda maskin om man inte vill gå smutsig. 

Igår studsade jag och mina pigga trapplöparben ner i källaren tre gånger för att finna apparaten i fråga i full gång. Med en timme kvar till programavslut. Varje gång. Det betyder att den taktiske tvättaren, vars kläder tumlade runt i maskinen, hunnit precis före mig. Tre gånger i rad.  

Så nu är min plan att jag nästa gång det börjar tryta i strumpelådan ska sätta mig på lur bakom någon liten låda i källarn för att sedan, precis när apparaten klickar till,  hoppa fram och likt en desperat liten mullvad vräka ut grannens tvätt och stoppa i min egen. Innan någon annan hinner före. 

Vänliga hälsningar 
/hon som litegranna saknar hemlandets ordning och reda. 





Raclette och fett

Ikväll har jag och aupairerna tillbringat en härig afton i raclettens tecken och till följd av detta står nu magen min åt alla håll medan det ur mitt gap osar likt från en gammal och genomsvettig socka. 

Det är dock inget som stör mig, med tanke på att jag de närmsta timmarna ändå planerat att ligga orörlig under ett täcke och vad andedräkten beträffar ändå lider brist på pusspartner att uppvisa den för.

Hursomhelst. Ni undrar vad raclette är förnågot och jag skulle vilja kalla det hela för den sofistikerade formen av svullomat. För det är ju det det är. 

Man tar alltså ett par kokta potäter, eventuellt någon skön grönsak och fett mycket peppar. Sedan skär man en sjukt tjock skiva ost och trycker in den i raclettejärnet sitt. När osten sedan uppnått önskvärt rinnigt tillstånd häller man helt enkelt hela härligheten över tidigare nämnda rotfrukt och skyndar sig sedan att stoppa allt i munnen innan alltsammans stelnar igen. 

Som sagt är det dock viktigt att försöka begränsa inmundigandet till rimliga mängder, då det annars kan orsaka paltkoma, magondska och social utstötthet till följd av munliga odörer.






Choklafabriken

Imorse vaknade vännerna och jag med enorma chokladbegär. Chokladbegär som inte kunde stillas med kakao i normala mängder, inte med några hemihopslängda bakverk och verkligen inte med skafferiets skrala utbud av godsaker. 

Alltså blev vi tvugna att ta till drastiska metoder. Plocka ihop vårt pick och pack, snöra vandrarkängorna och bege oss till endorfinparadiset. 

Och vi vandrade och vandrade i blåst, kyla och litegranna solsken, förbi spöklika stugor och lyxiga villor, längs palmer och granar och en och annan badbrygga tills vi kom till det förlovade landet: Lindts chokladfabrik.





När vi klämt i oss några bitar insåg vi dock att välmåendet alltför snabbt följdes av illamåendet, varpå vi skyndade tillbaka till staden för att inmundiga en bit riktig mat och på så vis inkassera en redig mängd vuxenpoäng. 

Katching!



Tågåkningsteknik

Igårkväll tog jag mig en tur till Basel för att hänga en smula med den sköna aupairgruppen som träffs där varannan vecka.

Där är de så härliga och blandar friskt ihop danskor, svenskor och finskor med kanadensiskor och sydafrikanskor för att diskutera hemlängtigheter, leka underliga lekar och intetgöra varje nyttighetsnyårslöfte med hembakta kakor i överflöd. 



I samband med min resa till staden i fjärran, som förövrigt brukar ta ungefär lika lång tid som självaste vistelsen, fick jag även tillfälle att öva litegrann på min tågåkningsteknik, som främst innebär att jobba för att inte bli nedmejad i tågträngseln som ofta råder i Schweiz större städer om kvällarna.

Tricket är alltså att hålla sig tryckt intill tågets väggar vid själva utsläppet av avstigande passagerare för att sedan, i precis rätt ögonblick kasta sig fram framför kön av påstigande som trycker sig mot öppningen för att först av alla rusa in i tåget och knipa de bästaste platserna, som i allmänhet utgörs av ensamsäten med fötterna i tågets färdriktning.

Här gäller det dock att passa sig för att inte råka hamna i en förstaklassvagn, eftersom ett sådant misstag både kan innebära personlig ruinering i form av faslig felåkningsböter och förverkligande av mardrömmen att få tillbringa resan stående. 

Och efter cirka fem månaders övning klarade jag mig igår alltså utan både trängselskador och böter.
Gött, I say!

Fortsatt språkförvirring

När man har mitt jobb träffar man, som ni säkerligen förstår, på rättså många människor.

I många fall handlar det om svenska mammor, som bor i schweizertysktalande land med makar med annan nationalitet och språkkunskap, som kommer till kyrkan för att lära ungarna sina att sjunga imse vimse spindel på rätt sätt. I andra fall är det alldeles tvärtom och i vissa fall är det rentutav helsvenska familjer som av någon anledning hamnat i detta ostiga land.


Hursomhelst så händer det lite titt som tätt att det drar ihop sig till familjefest i församlingens hus, då hela familjerna tar sig hit för att exempelvis plundra julgranar eller sjunga astridlindgrensånger. Massor av för mig okända föräldrar tornar då upp sig och invaderar lokalerna och bidrar med härlig förvirring med sina olika språk och okända uppenbarelser. 

Kanske vimlar det då av sextiofyra lussekattssmaskade barn och föräldrar och kusiner och aupairer och då är det inte lätt att veta vilket barn som hör till vilken förälder, vem som förstår vad man säger och vem som hoppar kring granen utan en tanke på att han eller hon faktiskt är en liten groda.

Och det är vid sådana tillfällen det kan hända att man börjar prata jättelångsamt och lätt idiotförklarande med en pappa med alltför djupt värmländsk dialekt, eller rentutav tar till det tyska språket för att underlätta för en tystlåten västmanlänning, som man dömt av det lustiga uttalet tror är av utländsk härkomst, så att det blir sådär pinsam och tryckt stämning.

Ibland är det inte lätt serni.
Vissa barn är dock lätta att para ihop med sina föräldrar.

Pengar

En ganska viktig grej i Schweiz är pengar.

En ganska konstig grej i Schweiz är detsamma. 

Dels på grund av den färgranna prålighet de innehar och dels med tanke på den hysteriska dyrhet som råder i landet. En dyrhet så galen att en vanlig liten macdånaldshambörjare kostar lika mycket som två likadana svenska. Om man inte vill ha extra ketchup förstås, som isåfall kräver upphostande av fler små mynt. 

Och appropå mynt. Det är ju grejer som i svea rike mest duger att handla tuggumin och låna kundvagnar med. I Schweizarlandet däremot, där kan man nästan handla sig en bättre begagnad gucciväska utan att behöva röra en sedel. Så värdefulla är de små rackarna.

Och har ni förresten någon gång i en stressad stund snabbt som ögat försökt lirka fram rätt antal frankisar i rätt valör till rätt kassör i rättan tid?

Till er som inte gjort det kan jag meddela att det är en färdighet som kräver övning och åter övning innan perfektion kan uppnås. Kanske främst för att storleksordningen råkar vara icke-ekvivalent med valörernas storlekar. En halv frank är alltså smulan mindre än tiorapparen som endast innehar en femtedel av värdet. Stört, I tell you!   

Och slutligen. Varför heter det ½ frank och inte 50 rappen? Var har den schweiziska ordningen, redan och enhetligen tagit vägen där va? 


Surt förvärvade stålar i bloggarhand









Niohundra år?

I Schweiz kommer man sällan långt med en svensk legitimation. Var gång jag i ausweiskrävande situation halat fram mitt stackars lilla id-kort har jag antingen dömts ut som närsynt, spöke eller allmänt dum-i-huvet. 


Kanske beror det på att min körkortsbrist framkallar en övertygelse hos den mottagande parten om att det är ett bankkort och inte en giltig legitimation jag sträcker fram. 

Eller så har det någonting med den konstiga schweiziska bakoframdatumskrivarmetoden att göra. Typ om om jag skulle vara niohundra år och född den nittonde dagen i den nittionde månaden år 1102.  

Eller så tycker de bara att jag är ful på bilden. Vad vet jag. 


hånad svensk legitimation

Buff och Sippel

Jag har med huvudvärk som skäl rymt från den fikande, skrikande barngrupp jag egentligen borde ta hand om för att skriva in lite adresser i församlingens register. Att tolka handskrivna namn och lika kluddiga adresser är inte det lättaste. Framför allt inte då adresserna är konstigt schweiziska och namnen låter somom de är hämtade ur en tecknad barnfilm.

Om jag inte helt misstagit mig kan man i detta land heta Buff och Sippel i efternamn och bo på Mikafilstrasse eller i Samstagern (där det förövrigt borde vara ständig helg). Lustigt.


 
Förundrad men glad i det mystiska schweizarlandet.


Dö rackarns vetebrö!

Ja. Igår var som bekant den sjätte december. En fet godisdag här i schweiziska landet. Aupairerna hade sin sista luciarepetition och tog då tillfället i akt att frossa i schweiziska specialiteter. 


Själv fastnade jag för dihär små rackarna som huserar i var och varannan butik i tider som dessa. Välsmakande, snygga och praktiska.  Känner man som jag, att livet går en huvudsakligen emot, har man nämligen i dessa ett utmärkt föremål att ta ut sin bitterhet och frustration på.



Dö ditt rackarns hånleende vetebrö, dööö, vrålar man med blodtörstig blick, höjer sedan dolken sin och utdelar det livsavslutande hugget, avnjuter sedan sitt nyslaktade bakverk med en klunk hagebuttentee och fortsätter sedan sitt liv med återfunnet mod. 

Nu ger jag mig ut på julklappsjakt. Igen. 
Önska mig lyckatill!



Potatisskalarmuskeln

Alldeles strax drar svenska kyrkans jättesvenska julbord igång, en ytterst exotisk och ganskaså välbesökt tillragelse här i schweizerlandet.

Skinkan är uppskuren och musten kyld. Själv är jag hungrig som vargen och en smula trött i potatisskalarmuskeln. Men med ett glatt humör och glögg i min hand lär modet inte tappas i första taget.



Och när musten är slut öppnas lucka två i den idalinnska julkalendern.
Det vill ni väl ändå inte missa?

Efter

Okej. Jag förstår att detta i de flesta svennars öron kan låta både tråkigt, so-what-igt och jätteefter,med tanke på de enorma mängder nedtrillande vitt pulver de bloggar jag läst vittnat om de senaste veckorna, men jag slänger såklart än en gång fram min nästan sydeuropeiska belägenhet som argument att få tjata om det ett tag till. 

Snön alltså. 

Sent inatt när jag precis skulle till att somna drog jag nämligen gardinen åt sidan och såg att det ramlade tefatsstora flingor från skyn. Jag såg även att de inte så små rackarna, istället för att smälta bort och bli blötäckliga, lade sig på backen och bildade gosigaste jultäcket.



Självfallet började hela jag då osa lycka och julefrid, och som ni förstår är det inte lätt att sova i ett sådant tillstånd, så jag fick snällt ligga och filosofera ett slag.
Ett slag under vilket jag kom fram till att man lätt blir yr i bollen av att titta på fallande flingor, att det nog är hög tid att rota fram herr sinatras gamla juleskiva, leta fram någon gammal mossig ljusastake och såattsäga njuta en smula.


Språkförvirring

När man lever som jag gör, i ett utland med konstigt språk, bland människor från litehärochdär, är det lätt hänt att man blir en aning oredig gällande det språkliga. 

Till exempel idag.  Då har jag försökt tala tyska med en dansk, engelska med en svensk och svenska med en finne och varje gång kommit på mitt misstag litegranna i senaste laget. När jag redan hunnit berätta om min dag, min helg och min föredetta grannes barnbarns halta lemur. Typ.

Och förresten. Appropå finnar har jag en känsla av att det där chokladfrosseriet nu såattsäga har börjat sätta sina spår. I anletet. Dags för bot och bättring. Amen!

Ganska omotiverad men tjusig bild på en allé i utlandet.

Chokla

Idag har jag behandlat min bästis och gästis på bästaste turistiga vis. Tagit med henne på stadstur, starbuckstur och tur till de schweiziska chokladmästarnas hemvist. Lindtfabriken alltså. 

Och kära nån så mycket choklad där fanns.

Massamassa choklad.  

Typ såatt det osade glädje och frid i flera meters radie runt hela fabriken. 

Ljuvligt.

Fikandet

Hörrni. Vet ni hur svullig man blir av att bo i Schweiz eller?

Inte? 

Okej. I tell you. Man blir JÄTTESVULLIG!


Inte nog med att det är standard att hälla grädde i kaffet och doppa alla random grejer man får på gaffeln sin i ost.

Nej nej. Här bjussas man dessutom på fika med hembakta brön minst en gång om dagen, i butikerna hetsas man så av det enorma chokladutbudet att man såattsäga måste prova en ny sort var gång man promenerar över butikens tröskel och passar man sig inte kan det hända att man trycker i sig en och annan påse karameller. Utav bara farten.


Ja. Och vad jag ville säga med detta var bara det att jag idag, under mina cirkus fem vakna timmar, redan hunnit smälla i mig två jordnötssmöriga rostebrön, en stycken chokladboll, en stycken kärleksmums, två praliner och en hel hög gummibärchen. 



Liten nätt tårtbit.

Fast. Nånting måste man ju göra för att kompensera för alla många långa alpvandringar. Eller?

Tidigare inlägg
RSS 2.0