Kamrater. Jag är ensam i hemmet. Lite lagom roligt är det. Tänkte för att muntra upp stämningen en smula presentera min lista med ensamhetens fördelar. Här är den:

Fördelar med att vara ensam och allena i hemmet:

1. Man kan överpeppra middagen utan att någon protesterar.
2. Man kan duscha med vidöppen dörr.

Yes. Det var allt. Tack så mycket.

Den första adventssöndagen har anlänt och det är i enlighet med den almänna åsikten okej att julpynta på riktigt. Fantastiskt, säger vi och tar tillfället i akt att att göra batterigatan juligare än nånsin.   

Genom att hänga upp färgglada julestjänor i fönstren och piffiga änglar runt hallspegeln.

Och så buteljerar vi årets glögg. Ett ganska omfattande projekt så att säga. Men så blir vi ju sjuochenhalv flaska julestämning rikare också. Det ni.  

Om ni har vägarna förbi får ni titta in på en slurk

Kvällen spenderar jag ihop med sune och hans jul och jag kommer fram till att sune är ganskaså lik den där idol-erik. Han med den rejäla pannan alltså. Alien-erik. Med den imponerande rösten. 

Det var allt jag hade att bjuda på. Hav en god natt, kamrater.
Puss

Syster är här och fikadejtar mig. Vi äter pepparkaksdammsugare och det smakar bra. Lite som pepparkaksdeg. Eller snarare precis som pepparkaksdeg.





Enligt syster var de värda tre pestoburkar av fem möjliga. Jag, som är lite mer generöst lagd gav dem en fet och härlig femma. Det är ju ändå pepparkaksdeg vi har att göra med.

För tillfället dricks den första koppen kaffe på cirkus fyrtio timmar. Jag tänker mig att det måste vara någon sorts rekord och gratulerar nu mig själv för min uthållighet.

Godmorgon

Idag har jag låtit färga håret mitt. Det var ett helt gäng frisörer som gjorde det. I pedagogiskt syfte. 
Blont var det och blondare blev det och jag är rättså nöjd. Bra jobbat fräscha frisörer.

Såhär ser det hela ut snett uppifrån. Tjusigt 

men idag är jag trist och tråkig. Har inget spännande eller exklusivt att dela med mig av alls. Knaprar mest mandlar och väntar i tystnad på att en telefon som inte ringer ska börja ringa sådär glatt och hysteriskt. Det gör den inte. Kanske ska jag gå på en promenad i regnet. Kanske inte.

Tjenatjena kompisar. Jag förstår att ni alla varit djupt oroade över min frånvaro. Att ni undrar  om jag blivit bortrövad av mystiska marsmänniskor eller liknande. Jag kan berätta att jag inte har det. Jag har varit hemma, ätit mat, spelat spel, dansat dans och druckit vin. Tänkte därför, för att stilla era sinnen en smula, visa ett par bilder som bevis.

Kollakollakolla. Här äts det mat.
 

och här spelas det spel


här dansas det dans


och här dricks litegranna vin


(Och för att stilla moderns nervösa sinne bör det tilläggas att dessa lådor icke tömdes under kvällen, utan enbart illustrerar hur det kan gå när kommunikationen vid inhandlingen brister.)

Jag hoppas att ni, liksom jag har en sympatisk helg, och att ni, liksom jag, unnar er något härligt för att fira helgigheterna. Idag har jag bland annat unnat mig att handla en förtjusande hallspegel, fyra burkar pesto och en förpackning extra effektivt rengörande maskindiskmedel. Det ni.  

Kamrater! Det är dags för mig att presentera värsta nyheten. En god nyhet!

Ni vet den där ungen jag nämner lite nu och då? Den där raringen min kusin tillika väninna för några veckor sedan i svåra smärtor klämde ut?

Den här ungen har skaffat sig en egen blogg. Eller ja, ungens far har skaffat sig värsta fräscha bloggen, i vilken han delar med sig erfarenheter från pappalivet och livet i allmänhet och så. Jag föreslår att ni alla tar er en titt på den snarast. Att ni tar tillfället i akt och insuper den härliga bäbisatmosfären, för jag vet att ni som jag äälskar föräldrabloggar.

Yes. Gör det nu. Gör det HÄR! Ni kommer inte ångra er.

En annan sak ni kan göra om ni känner att ni har lite tid till övers är att läsa denhäringa boken.

Jag menar, hur kan man motstå en bok med en sådan titel,

och sådana häringa bilder? Jag kan det inte. Motstå den alltså. Ljuvlig är vad den är.

Jahaja. Då hoppas jag att ni skall kunna hålla er sysselsatta.
Själv ska jag se grace anatomy. Lite spänning i vardagen sådär.
Hadet. Puss

Alla tycker om pojkar som spelar trombon. Framför allt blonda pojkar i rara mössor som spelar trombon.

Idag, när jag och skolkamraterna i godan ro satt försjunkna i grammatiska studier, trillade min och de övriga grönsakernas stora gymnasiecrush trombondavid in på språkcafet. Han slog sig ned vid bordet intill vårt och var som vanligt vacker som en dag. Alldeles starstruck blev jag. Fnissade hysteriskt en stund och lyckades sedan på ett smidigt sätt ta en stalkerbild. Som om jag aldrig gjort något annat.

"Se glad ut anna. se glad ut! " ropade jag högt, för att undvika omgivningens misstankar. Klipskt!

Jag har slutligen kommit på varför det är så rysligt kallt i rummet mitt. Varför det är så motbjudande att hoppa ur sängen när man väl ligger nerkorvad bland täcken, kuddar, filtar och överkast. Elementgalningen är ju inte på! Kall som en snöboll är den. Hujedamig!

Turligt nog är det en händig karl jag om cirkus tolv minuter ska hämta upp från spårvagnshållplatsen. Kanske vill han vara vänlig och lösa mina elementära problem. Jag hoppas på det.

En av fördelarna med att ha en blogg är att man genom att searcha lite i arkivet kan undersöka om det är befogat att ha ett instabilt psyke och såna däringa smärtor i magryggtrakten. Jag har kommit fram till att det är det. Bestämde därför att det var helrätt att bädda ner sig i säng med choklad, dator, fjärrkontroll, i-pod, telefon, vatten och värktabletter inom räckhåll och att sedan stanna i den positionen resten av kvällen, natten och antagligen morgonen och resten av dagen alternativt de kommande dagarna.

Har hittills hunnit läsa sex bloggar och umgås lite med raringarna i ullaredtvserien. Har framförallt fattat tycke för den där Rosmari. Så himla härlig. Tänkte följa hennes exempel och låta nästa års sommarledighet gå i överkonsumtionens tecken. Bo på camping och paddla kanot med ungarna och gubbenmin. Bra plan.

  

Godafton kamrater. Läget? Händer ikväll dårå?
Självans ska jag ner på stan å kolla bio. Bröloppsfotografen. Tjusigt. Kändes som en döfräck lördagsunderhållning. Innan Jenny berättade vad hon skulle ägna kvällen åt alltså. Hänga lite med Magnus Tingsek. Lite casual sådär. 
 
Hon ska alltid vara så häftig, den där Jenny.

Idag har jag tagit min sushioskuld. Sju styckna fräscha avokadoomelettrisalgrullar har jag ätit. Det var spännande må ni tro. Mitt liv kändes genast lite rikare och min mage mycket mättare. Det ni.

Idag är det fredag och jag har på mig fredagströjan.

Bra val!

Fredagströja : Erikshjälpen
Naglar: neutrala

Ha en fräsch dag kamrater.

Till er hysteriska bloggläsare som uppmärksammat att jag i söndags aldrig redogjorde för dejtandet som enligt lördagens uppgift skulle äga rum då kan jag meddela att den inte heller gjorde det. Jag blev så att säga downturnad av kavaljeren i fråga och blev därför tvungen att tröstshoppa två läckra tröjor. Men, vänner, var icke oroliga! Kavaljeren vars karaktär lyckligtvis är ytterst trevlig har lovat mig en ny, mycket bättre dejt ikväll. Härligt! Och eftersom jag ogärna vill tro att saker och ting sker förgäves tänker jag dra slutsatsen att poängen med själva downturnandet var att jag skulle hinna köpa mig en härlig outfit att iklä mig vid senare tillfälle. Det senare tillfället är ikväll.

Så här har ni alltså kvällens outfit:

Den längre av de två svarta tröjorna. Himla läckert!

Ikväll har Loui varit här och hälsat på. Han är frisör och är ganska häftig, så Jenny och jag blev tvugna att jobba hårt för att göra ett bra intryck. Vi lagade massa mat och pyntade lägenheten med Jennys nya lite glittrande ljusstakeringar. Funderade en stund på att fixa frisyrerna innan han kom också men beslutade oss dock för att låta bli. Vi tänkte att han kanske kunde göra en insats på studs och på plats om han ansåg det var nödvändigt. Med kökssaxen då. Det gjorde han inte. Tvärtom så var han väldigt väluppfostrad. Klagade varken på maten, inredningen eller frisyrerna. Det enda han tycktes vara missnöjd med var vår bonings belägenhet, då han hann åka vilse en hel lång stund innan han kom fram. Jag klandrar honom icke. Sluter tvärtom in honom i medkännandets värme. Gläder mig i smyg åt att inte vara ensam om att lida av lokalsinnesbrist.

Nåväl.
Här har ni i alla fall kvällens bilder.

Här har ni Jenny. Hon lagar mat med händerna a la Jamie Oliver och gråter både av glädje och lök. Härligt

Och här har ni mig när jag i glädje över det nystädade hemmet, den väldoftande maten och det glada sällskapet dansar helhjärtat till fräsch diskomusik. La Roux närmare bestämt. Eller larou som Jenny lärt sig att säga. La roooou.

Sedan kom Loui och med honom kamerans blixtfunktion och de röda ögonen. (Julklappstips: fotokurs) Han ser kanske inte så glad ut på bilden men i hjärtat jublar han av glädje. Jag tror det i alla fall.

Och som om det inte skulle vara nog med de glädjeämnen vår dag redan berikat oss med tittade sedan föräldrarna förbi. (I bild: Min käre far. Utanför bild: Min något kameraskygga mor) De hade varit på seriös föräldramiddag hos kristi brudar på deras gruppboende, något som tydligen varit mycket trevligt och uppskattat och så, och tog tillfället i akt att besöka sin yngsta dotter. Hos mig lämnade de av en döläcker adventsstjärna och upphämtade den ljuva farsdagdikt jag igår snickrat ihop åt han på bilden.


Ett himla bra byte tyckte jag att det var. Se bara själva hur juligt det nu ser ut i köket vårt. Jättejuligt verkligen. Och juligare skall det bli. Så det så.

Idag är Jenny och jag klassiska hemmafruar. Städar och diskar och lagar mat. Och så sjunger vi högt och hjärtligt om denna undeerbaaaara kaaarl.

Ikväll ska vi nämligen få karlbesök. Finfrämmande från Kinna. Det ni.  

Idag skulle Frida plocka bort ett hårstå från min axel och insåg då att det satt fast. På axeln alltså. Ganska långt var det, kanske flera centrimetrar, och det hela såg väldigt konstigt ut. Jag ryckte genast bort det med mina effektivt vassa naglar. Tyckte inte riktigt att det passade mitt i övrigt prydliga och så gott som perfekta yttre och så.

Något som däremot passade mitt yttre är de två urtjusiga tröjor jag idag handlat åt mig själv. Jag ansåg dem vara både billiga, användbara och fantastiskt läckra. Nästintill befogade att köpa.
   
Precis såhär såg de ut. Svarta och seriösa. 
Det är lite så jag jobbar nu. Svart och seriöst. Utan hår på axlarna.  
  

Kvällen är så att säga slut och ni undrar självfallet vad jag haft för mig, vem jag sällskapat med och varför jag inte hört av mig på så länge.
Vänner, var icke oroliga. Jag har fortfarande livet och hälsan i behåll  och har dessutom haft en händelserik och go kväll. Magnus och Frida har varit här. Eller, Frida är fortfarande här. (Varför har jag då tid att blogga, undrar ni då. Varför tar jag inte vara på min besökande väninna? Jag kan förklara att Rebecka och Frida håller på att skratta hysteriskt och mycket åt någonting jag inte förstår och därför tar jag tillfället i akt. Är effektiv och lägger upp fräscha bilder) Här har ni kvällen, i bilder.

Vi har spelat alfapet. Rebecka slog upp alla tvivelaktiga ord i svenska akademins ordlista. Rätt ska vara rätt enligt Rebecka och det tycker vi är redigt och bra för det mesta.


Själv tycker jag det är väldigt bra att nitdoja är ett riktigt ord då det gjorde mig till matchens överlägsna vinnare. Grattisgrattis. Tack så mycket.


Sedan lagade vi massa mat med massa vitlök i. Magnus tyckte inte att vitlök var någon bra idé. Det tyckte vi andra. Mmmm, sa vi!


Sedan upplevde vi något alldeles nytt och spännande och fascinerande. Vi besökte det lokala vattenpipefiket. Där var vattenpiporna jättestora och jätteeffektiva. Gästerna var också jättemånga och såg alla ut att vara av utländsk härkomst. För säkerhets skull satte vi oss i det ena hörnet och lät dem sitta i det andra hörnet. Man vill ju inte integrera sig för mycket och så.
 
Ovan ser ni Rebecka in action. Hon provar tobaken med rödvinssmak. Funkade tydligen bra att döma av blicken.

Sedan provade jag också. Det gick bra. Jättebra. Jag blev snurrig och dan.   

Sedan gick vi hem och lökade med chips och notting hill. Bokhandlaren och skådespelerskan fick varandra på slutet och vi blev alla lyckliga. Kvällen kändes lyckad. Känns lyckad.
Nu ska vi sova djupt och länge. Imorgon är nämligen en stor dag. En söndag. En kyrkdag och en dejtdag. Härligt. Vi hörs Puss

Efter att igår ha läst fröken Älverbrandts senaste artikel i markbladet om den livsfarliga förtgiftning hon genomgått blev jag alldles nervös. Drömde om kamrater som försvann och trillade av pinn till både höger och vänster tills jag var alldeles ensam i världen. Det hela gjorde mig väldigt mycket illa till mods. Och att vakna blev därför en positiv upplevelse, trots att regnerusk såg ut att råda utanför fönstret mitt. Nu känner jag mig redo för att ge mig ut och varna världen för dess alla farligheter. Uppmuntra folk att låta vaccinera sig mot läskiga sjukdomar och att undvika okända potentiella mördarfrukter. Säga åt dem att inte prata med främmande mystiska män. Inte med kvinnor heller för den delen. Jag vill ju inte se dem kidnappade och mördade och bortgifta till främmande farliga länder. Jag vill ju inte bli ensam kvar liksom.
Hemskt glad är jag i alla fall att Karin lever.
Heja Karin!

Jag vaknade nyss från min eftermiddagstupplur och kände mig sällskapssjuk. Jag kände ett hysteriskt behov av att prata med folk. En längtan efter att med mina närmaste dela mina innersta tankar och känslor. Dessvärre fanns inte mina närmaste till hands för att tillfredsställa min längtan just i det ögonblicket. De var iväg och fikade med systrar och pappor och så och skulle inte komma hem förens senare. Jag var ensam i hemmat och det kändes tungt. Jag kände mig som ett barn som tjurade över bristfällig uppmärksamhet. Jag insåg att jag var ett barn som tjurade över bristfällig uppmärksamhet. Jag insåg också att det var dags att ta tag i sitt liv. Göra något kreativt för att fördriva tiden fram till de andra batteribrudarnas hemkomst. Jag bakade en potatisgratäng. Och mitt i allt elände fann jag lösningen på alla mina problem. Jag hittade en ny kompis. En god lyssnare till kamrat.
Jag kallar honom för potatispercy.

Den här dagen är en social dag. Det ringer på dörren stup i kvarten och jag öppnar lika glatt varje gång. Sedan bjuder jag och mina brudar våra gäster på mat och fika och lite hårda fruktkolor, såsom man i äkta husmorsanda bör göra. Här är ett urval av dagens besökare.

Det här är Johanna som tittade förbi. Jag bjöd henne på te och kaffe och hon hjälpte mig att studera ett slag. Så här ser hon ut när hon koncentrerar sig.
 
Sedan kom syster. Syster var tydligen i närheten och kaffesugen. Hon fick kaffe och romerska bågar och hur många kolor hon ville. Ändå ser hon inte riktigt nöjd ut. Kanske hade hon vaknat på fel sida.

Sara trillade in en stund för att smaka på Rebeckas premiärsoppa och prata lite om livets nyheter och så. Soppan var gul och gjord på linser och smakade mycket bra. Det verkade Sara också tycka. Ikväll skall sara på en startaegetföretagkurs. Hon ska nämligen göra det. Starta företag alltså. Läckra ekologiska tröjor ska hon sy och sälja till den som vill ha. Kanske till dig? 

Ovan ser ni Sara och Rebecka. Rebecka har alltså lagat sitt livs första soppa idag. bra betyg fick den. Fyra pestoburkar. Kanske fem med lite extra svartpeppar. 

Snart ska också Frida komma på besök. Det blir trevligt. Jag undrar just vad vi ska bjuda henne på. Lite gammal äppelpaj kanske?
 

Hejhejhej. Vet ni vad? Jag kan steka köttbullar, torka av diskbänk, sjunga, läsa och blogga samtidigt. Är ni inte sjukt imponerade?

Tjenatjenatjena. Ikväll har Jenny och den käcka Rebecka överraskat mig med värsta resturangmiddagen. Det hela kom precis i rättan tid, precis när jag börjat med kvällens studier på allvar och det är jag mycket tacksam för. Väldigt stiliga var vi allihop, för det har vi hört att man ska vara när man går på seriös resturang och självfallet försökte jag att dokumentera det hela med den nya fräscha kameran. Nedan finns resultatet att skåda. 
Själv är jag ganska nöjd. Ska jobba litegrann med det där med skärpan bara. 

Här är Jenny när hon sprayar håret med torrshampo. Torrshampo är en dösmidig uppfinning för den som lider av tidsbrist eller vattenskräck. Luktar ljuvligt gör den också. Jennys kommer från något fancy märke och kostar massa pengar. Om ni undrar vilket kan ni kanske fråga henne.

Så här ser hon ut när hon iklär sig ett par strumpor. Läckert!

Det här är Rebecka. Av bilden att döma skulle man kunna tro att hon inte har några armar. Det har hon faktiskt. Det är bra tycker jag.

Och här har ni mig och Rebecka. Ser ni så mycket vi tycker om varandra? Om inte kan jag berätta att vi gör det. Jättemycket.

Här är Jenny efter smaklig middag. Hon tyckte tydligen inte att jag fått nog av paketer för här ser ni hur hon ger mig en bok av nobelpristagaren Herta, ett kulturrött läppstift och en skrubbande grej som tydligen ska ge en en mjuk hud. Jag tackar så hjärtligt. Känner mig helt överväldigad och ganska bortskämd. Ganska mycket bortskämd.

Imorgon ska jag skämma bort mig själv med Saras sällskap. Det ser jag fram emot alldeles tokmycket och måste därför sova en blund. Så att morgondagen kommer fortare och så.

Sov snyggt kamrater.
Puss!

Idag träffade jag värvare på stan. Ni vet såna som går ikring med pärmar lite här och där, redo att i vilken sekund som helst kasta sig över en för att med förebråelser tvinga en att ge just dem en riklig månatlig summa. 

Till en sådan kan man inte säga nej. Det går inte att säga nej. För man vill inte vara en självisk människa som förgiftar torskarna, stjäl från de fattiga, dränker isbjörnarna och tillåter alla möjliga sorters hemskheter. Man vill vara en fin och snäll människa som räddar världen. Inte tvärtom.

En fin och snäll människa blir man om man samarbetar med dom med pärmarna. Om man ler och säger "javisst ska vi rädda världen, ja javisst ska jag ge dig femhund.. femhundra? jahaja okej ja det är klart att det går bra ja var ska jag skriva under?".
Såna träffade jag idag.

Redan på håll såg jag att de var ytterst många och att de såg ytterst målmedvetna ut och naturligtvis blev jag mycket nervös. Jag började som vanligt att studera marken där jag gick på ett ingående sätt och lyckades på så vis undvika oönskat blickmötande för en stund. En liten stund alltså. Snart stod jag öga mot öga med en av pärmpolarna. Han granskade mig ingående och sa någonting om något hav och någonting om något annat och jag kände hur mitt samvete började sticka så smått nere i magen.

Jag såg bilder av drunknande sälar. Jag såg missbildade torskar. Jag såg övergivna badstränder och ledsna barn och  jag insåg  att jag sett dessa bilder förr. Jag insåg att jag hört pärmkillens tal innan. Jag insåg att jag redan var en månadsgivare.

"JAG ÄR REDAN MÅNADSGIVARE" skrek jag glatt.
Lättad var vad jag var.  Mycket lättad.