Idag träffade jag värvare på stan. Ni vet såna som går ikring med pärmar lite här och där, redo att i vilken sekund som helst kasta sig över en för att med förebråelser tvinga en att ge just dem en riklig månatlig summa. 

Till en sådan kan man inte säga nej. Det går inte att säga nej. För man vill inte vara en självisk människa som förgiftar torskarna, stjäl från de fattiga, dränker isbjörnarna och tillåter alla möjliga sorters hemskheter. Man vill vara en fin och snäll människa som räddar världen. Inte tvärtom.

En fin och snäll människa blir man om man samarbetar med dom med pärmarna. Om man ler och säger "javisst ska vi rädda världen, ja javisst ska jag ge dig femhund.. femhundra? jahaja okej ja det är klart att det går bra ja var ska jag skriva under?".
Såna träffade jag idag.

Redan på håll såg jag att de var ytterst många och att de såg ytterst målmedvetna ut och naturligtvis blev jag mycket nervös. Jag började som vanligt att studera marken där jag gick på ett ingående sätt och lyckades på så vis undvika oönskat blickmötande för en stund. En liten stund alltså. Snart stod jag öga mot öga med en av pärmpolarna. Han granskade mig ingående och sa någonting om något hav och någonting om något annat och jag kände hur mitt samvete började sticka så smått nere i magen.

Jag såg bilder av drunknande sälar. Jag såg missbildade torskar. Jag såg övergivna badstränder och ledsna barn och  jag insåg  att jag sett dessa bilder förr. Jag insåg att jag hört pärmkillens tal innan. Jag insåg att jag redan var en månadsgivare.

"JAG ÄR REDAN MÅNADSGIVARE" skrek jag glatt.
Lättad var vad jag var.  Mycket lättad.