Idag har jag kört slut på föräldrarna genom att släpa runt dom i mina allra favoritigaste gränder. 

Kollakollakolla, ropte jag så fort jag såg något sevärt. Och föräldrarna de kollade hit och dit och ojade sig över skönheten tills tungorna deras vrickades och ögona nästan trillade ur. 

Far min såg några fräcka klockor i ett skyltfönster, men drabbades då han såg prislappen av svår modlöshet. 

Idag är det tidsomställningssöndag och det betyder sovmorgon för alla. Dessvärre förstod jag mitt i morgonvirrigheten varken om klockan gick framåt eller bakåt och fick således ligga halvvaken och vänta på de frukostsugna föräldrarnas ankomst en timme eller så. En timme under vilken jag hann filosofera kring livsviktigheter såsom vad är tid och hur lång är evigheten. Sen blev jag yr i bollen och började räkna får istället.

Vi är hemma igen från den knasiga italienskspråkiga delen av landet och JA, vi har haft det gött.

Jag har fått hänga med föräldrar, konversera med nunnor (si si capritiosa!) och plåta vackra alpiska vyer. 

Dessvärre är det ingenting ni kommer få beskåda varken nu eller imorgon eller om en vecka, kära vänner.
Ty, trots att Kurt återvänt helad och glad saknar han fortfarande en del essentiella delar för att kunna sprida sina verk över internetet. 

Nåväl. Mer om det en annan gång. Tills vidare får ni helt enkelt ha lite fantasi. 

HEJ!

Jajusteja! Ni sitter ju hemma och försmäktar av nyfikenhet över vem det egentligen var som fick smaka min och Chantals utsökta rotfruktsgryta! Och så sitter jag här i godan ro, och gör ingenting för att lätta era plågor. 

Så.  Jag berättar väl då. 

Försoven igen! Dock utan förspilld arbetstid. Snarare förspilld bloggläsningstid, och det är heller inget jag spontant jublar över.  

Idag kunde jag inte ens komma ihåg att klockan ringt och stängts av när jag vaknade tvåochenhalv timme senare än planerat. Fördelen med det hela är dock att jag slipper laga äckelgröt och helt enkelt kan hoppa direkt på lunchen=gött!

Vem var det egentligen som hittade på att man måste äta tråkiga grejer till frukost?

Nu tror ni alla att jag suttit hemma och bloggat om grannar hela aftonen. HA! Där tog ni fel! 

Faktum är att jag tillbringat halva kvällen på tåg mellan Zürich och Basel och andra halvan av kvällen fikandes med en hög sköna aupairer, som lärt mig finska sånger om munkar och slappnat av till havsbrusmusik i hög på golvet. 

Ja. Även jag har alltså gått och blitt nymodig.
Tidsinställt inlägg och allt. Käckt va?

Praktiskt för oss brö-lösa, tycker jag och emma. 
Klyftor även åt alla sjutti-a-minus!

Idag har vi secondhandspanat och vegetarianlunchat, jag och emma. 

Secondhandspanade gjorde vi i ett fräckt trevåningshus där dom spelade gamla goda grammofonskivor, sålde fräscha ralphlaurenskjortor för fyra frankisar och transporterade barnvagnar i mystisk varuhiss. 

Vegetarianlunchade gjorde vi på skönaste stället där man handlade tofugryta i lösvikt till rimligt pris och toalettade med dekorativt vikt toalettpapper. Dessutom välkomnades man med öppna armar, även när man kom iklädd joggingtajts och löpardojor. Bara det kan ju få en att vrida mungiporna i riktning mot den blå himmlen ovanför. 



Lycklig hurt-Emma med smaklig vegetarisk lösviktsmat.

Hörni? Har ni någonsin hört talas om något så konstigt som en icke-kaffedrickande-prälle (kaffenykter präst)? Det är klart att ni inte har. Inte förens idag. Präster är ju nämligen kända för att leva blott av tro och kyrkkaffe.

Nu ligger det dock till som så att jag sedan några månader tillbaka arbetar i en församling där just en av denna sällsynta art gör detsamma. En som skakar försynt på huvudet var gång någon kaffemoster börjar vifta med kaffekannan under näsan på honom och som dessutom avböjer alla sorters bakverk innan rejäl middag åtnjutits. 

Men, hur kan detta vara möjligt, tänker ni nu. Varifrån får han sin kraft och inspiration, den där? 

Well, jag har detektivat en smula och såattsäga hittat svaret i bilden nedan:

I eftermiddags var vi oppe på taket här hemma, för att beundra utsikten. Och utsikt fick vi se. Mer än väntat. 

För först såg vi åt höger och sen såg vi åt vänster, och himlen lyste blå och bergen likaså. 



Och sen såg vi uppåt och sen såg vi neråt och det var då vi insåg att något suspekt var på gång.

'

Idag har jag visat praoelin hur man försover sig med stil, samt lärt henne hur man åker spårvagn och handlar kyckling på tyska. Snart skall vi fika med damer.

Fint!


Ungefär såhär glad är inger över att ha praoelin här.

Här har ni mina bästaste tips, i viktighetsordning:

Säg hej till Elin, praoeleven, som kommer tillbringa sina dagar i mitt sällskap den kommande veckan.


Min plan är att på ett snabbt och effektivt vis lära henne allt jag kan, och idag har jag börjat starkt med att berätta för henne om picknickäggens färg, form och härkomst. 

 

Dessutom sägs det att hon skall vara en osedvanligt duktig diskerska.
Praktiskt!

Ojdå..

Jag är rädd att jag, som min ömma moder säkerligen hade uttryckt det, börjar vända på dygnet.

En grande lattekaffe på kvällskvisten kanske inte är att föredra om man vill uträtta något över huvud taget morgonen därpå, tänker jag mycket efterklokt nu när jag motsträvigt släpat mig opp ur himmelriket (sängen) och kokat mig en kopp nescafé gold deluxe. 

Menmen. Är man tonåring så är man. Sådetså. 


En andrea bäddar säng i guldmunnad morgonstund.

Hur i hela fridan får en på sig hårnålarna på smidigt vis utan att paja nymålade piffnaglar?

Ett kalas hemma hos en svensk farbror som jobbade på google. Och efter lite närmre research visade det sig att nästan varenda kotte på detdäringa kalaset gjorde detsamma. Jobbade på google alltså. 

Idag är det spännande saker som händer i desperate housewives femte säsong och således har jag varit tvungen att stanna under täcket även större delen av mina vakna timmar.


Praktiskt nog har jag då allt som behöver för min överlevnad inom nåbart avstånd, så det hela går ganska bra. 

Voj voj, kamrater!

Kommer ni ihåg när jag gick på snoozningsavvänjning. Lite sådär i samma veva som olle skulle sluta snusa. En hård tid i allas våra liv, som trots allt i slutändan ledde till något gott. 

Hursomhelst har jag den tiden borta och förbi och jag har fått det rejälaste återfallet världen skådat. Ja, det hela började lite oskyldigt med någon kvart nu och då. Men med tiden har den där lilla kvarten expanderat och blivit längre och längre för att idag sätta rekordet på två och en halv timme. 

Plingpling var femte minut i tvåochenhalv timme blir trettio plingpling per dag och jag tänker så smått att det hela inte kan vara riktigt sunt. Nej.


Frukost= någonting härligt jag sällan får glädjen att avnjuta i tider som dessa.

Titta vad det blev! En säl. Utan ben.

Ja. Det kan va en sovsäck också.

Idag ägnar jag mig åt det enda rätta i snötider som dessa. Inte för att det snöar så mycket i min stad, men med alla kamraters hysteriska snöpaniksinlägg har jag nästan inbillat fram ett par flingor här också. 



Något som i kombination med dethär och dethär nästan kan få en att ana tomteskägg i farstun.

Ett par ben, på vilka det nu klias frenetiskt. 

Hörrni! Idag fyller blondinbella år. Jag tycker som jag alltid har tyckt: att det inte är så viktigt att känna alla vars födelsedag man firar. Varför inte kalasa till det även när ens kändis-gillingar fyller. Jämt dessutom!

Förra året firade jag denna dag med sötsaker i riklig mängd och en våldsam film och en gladlynt kamrat. 

Men iår har jag varken godis, våldsamma filmer eller gladkamrater i närheten, (Eller. Jag har ju sören här. Fast han har tandvärk och är måttligt glad. ) så jag får helt enkelt lösa det hela på annat vis. Kanske med en lasagne och en glädjepsalm.

Hur ska ni fira?

Det är ett väldans snickesnack om den där snön som fallit i svea rike idag. Om vinter och kyla och hemskheter. 

Hörrni! Jag har börjat läsa en bok. En fantastisk bok! En jag-kan-inte-lägga-ifrån-mig-dig-för-du-fullkomnar-mitt-liv-bok! Ja, kära barn. Om denna bok skulle jag kunna tala mig varm hela, eller åtminstone halva dagen, men jag nöjer mig tills vidare med upphöjelse i form av ett blogginlägg.  

Ja. Hittills har Henrik bland annat lurat mig att tro att jag kan läsa, berättat för mig att man blir långsam av att tänka på gamla människor, samt lärt mig att man som blondin kan luras att tro att man är dum i huvet om man hör för många blondinskämt.  

Och för varje sida jag läser vill jag ropa "O lär mig mer du vise man!"
Så gör han det!



Till råga på allt har jag för ett litet tag sedan kommit fram till, alldeles själv, att författaren i fråga faktiskt ser ut precis som denhärkillen. Fräckt! 

Bäst blir det när den till vänster doppas i den till höger. En ultimat sockerproppad kombo som fixar stämningen i alla lägen. 

Uppdejt: Tydligen fungerar det bättre tvärtom. Höger i vänster. (Höger=goddaghanden)
Prova!

Hörrni, kompisar! Lika viktigt som det är att få känna sig som en disketrasa lite nu och då är det att kunna dra opp sig själv ur självömkans träsk. Släppa klagerierna och hitta på nåt att sysselsätta sitt arma väsen med. 


Idag har jag

Idag är det grått i världen. Det är sjutton långa dagar tills herr vegan kommer och hälsar på och jag har spillt ut min sista mjölk. 

Fredrik fick sin första omgång nagellackering nånsin. På vänster lillfingernagel. 

Turligt nog var pluggandet redan nedlagt när jag anlände till Emmas boning igårkväll. Istället hade stället förvandlats till frisersalong med värdinnan själv som saxhållerska. 

Sitt still annars klipper jag i dig och jäklarns sicken kass sax var fraser som uttalades lite titt som tätt, och jag kände lite lätt att jag var glad över att hålla mig på avstånd. 



Kajsa var dock inte den som klagade. Nej, istället posade hon glatt och snyggt framför kameran. 

Nästa helg ska mina vänner åka till Geneve och skriva högskoleprov. Det betyder inte bara att nästan all deras tid, som jag annars antar hade gått åt till att leka med mig, går åt till studier av prefix och sufix och liknande trams. Det betyder också att hela bekantskapskretsen osar framtidsångest.  

Jahaja. What to do efter det häringa slippslapparåret utomlands, tänks det. Vad ska man hitta på när framtiden hinner ikapp en och biter en i tårna? Flytta till svea rikes regnigaste stad för att läsa böcker i tre år och sedan bli arbetslös? Damma av formelsamlingen och återvända in på naturvetenskapens bana? Flytta ut i skogen och där försörja sig som jägare och samlare?

Ja. Frågorna som söker svar är många och svaren som söker frågorna få. Därför har jag planer på att ägna kvällen åt att helt enkelt våldgästa kamraternas studiecirkel, överösa dem med choklad och såattsäga lobba litegrann för carpediemsynen på livet. Eventuellt bränna upp deras högskoleprovspluggarböcker också. 


Back to school?

Ikväll har vi haft AstridLindgrenfest i församlingshemmet. Med en skrattig violinist och en gitarrist som snickrat ihop gitarren sin själv. Och med fyra kilo köttfärssås i magarna. 

Hörrni! Jag vill berätta om fetaste grejen som hände igår. 


I godan ro sitter jag på församlingshemmets matta och leder ett gäng gladlynta barnungar i fröjdig sång om sopbilar och bussar och tjocka trumpetspelande krokodiler med mera, när plötsligt en liten men rar dam får för sig att ta sina första steg. Mot mig! Kan ni tänka er så storslaget?


Oj oj oj, sicken intressant och inspirerande sångtant det där ser ut att vara. Henne ska jag nog kika lite närmre på och eventuellt bita litegrann i näsan. Hade hon antagligen sagt om hon besuttit talets gåva. Och så promenerade hon helt enkelt tvärs över mattan och kastade sig i min famn. Fantastiskt!

OJ oj oj och kära nån. Jag glömde nästan bort att visa er. 

Här är kakan jag idag åt för att fira min fars femtionionde födelsedag. Kanske ser den inte så god ut som den var, men den innehöll en massa nötter och var båd knaprig och krämig. Samtidigt!

Lite som min pappa. Om ni förstår metaforen. Om inte, klandrar jag er ej.
Ni kan ju inte fatta allt heller.  



Grattis till mig som har en sån härlig far iallafall.

-Grattis grattis!

-Tack tack!

Idag har gjort det jag är bäst på: fika och damma böcker.

Framför allt har jag dammat böcker. Och bokhyllor. Och ja, lite sådär allt som kom i min väg. Det var uppför stegen och nerför stegen och atjo och prosit och hit och dit i hyllorna som gällde.




Och en massa göttiga böcker hittade jag, som alla var utlåningsbara. Ja, det var så glädjande att jag log så stort att hakan min försvann.

Bland annat hittade jag en skön bok om taxar.

Och jag tyckte att den på ett fint sätt belyste schweizarnas förkärlek till att ha hundar i alla storlekar och former, överallt, hela tiden.



Typ såatt de har en egen avdelning för hundlitteratur på biblioteken.

Det är måndag och solen skiner. Jag har skalat tolv picknickägg, hackat en gurka och varit på konditori och skvilleriskvallrat med Emma, som turligt nog återvänt till stan efter lång frånvaro. 



På konditoriet kunde man dricka heisse Schokolade mit Schlagrahm, även om jag hellre hade kallat det Schlagrahm mit einem kleinen bisschen Schokolade. 

Både gott och nyttigt, som far min hade sagt. 

Idag har inget av intresse hänt, trots att det är tiotiotiodagen. Det intressantaste som hänt skulle man väl kunna säga är att klockan slått tio över tio, och då sov jag. 

Om jag hade varit en såndär fräck och ungdomlig person, som slänger sig med ord som lol och fail, hade det här varit tillfället att använda dom.

Och Judith, som inte bara råkar ha typ världens vackraste namn utan även den bästaste av chokladsmakar, gav mig tipset att beställa smältchokladbrowniesar. Ser ni hur smakligt det ser ut eller? Och ser nu hur lycklig hon ser ut? Fantastiskt ju!

Idag har vi haft återträff för församlingens gamla konfirmandrar här i kyrkan. En härlig tillställning med fem deltagare, inklusive mig själv och herr präst. En liten, men inte alls oansenlig skara, om jag får säga det själv.

Ty maken till väluppfostrade och samarbetsvilliga konfirmandrar har jag då knappast skådat tidigare under mina många verksamma år i konfirmandledarbranchen.

Ja, de båd jublade och skrattade åt mina välplanerade och fantastiskt roliga lekar, svarade artigt på tilltal och bad till och med om att få hjälpa till vid framplockning av förtäring. Typ.

Det var nästan såatt jag ville skaka dem lite lätt i axlarna och fråga dem var de gjort av sin rebelliska anda, eller typ säga något supermegatöntigt för att undersöka om de verkligen inte ens snurrade litelitegranna himlande på ögonen. Men jag avhöll mig från sådant och prisade istället det schweiziska landet för att uppfostra sådana o-obstinata ungdomar.

Så himla skönt och praktiskt liksom!



Här får ni hoppfulla bilder från min första tid som konfirmandfröken. Festligt!

För en gångs skull fick även den hysteriska bloggfotografen jag vara med på bild. Självfallet tog jag tillfället i akt och instruerade kamraterna i självporträttsposerande. Learn from the professionals, sa jag, lite käckt på engelska. 

Marcus med kapat ansikte och svan. 

Imorse vaknade jag av att min vänstra näsborre på ett brutalt sätt tömde sig själv på blod, sisådär en kvart innan jag skulle börja jobba. Rinn rinn rinn sa den och jag for upp med en väldig fart utan att klockan min, som av en outgrundlig anledning råkat stänga av sig själv under morgonen, behövde ge ifrån sig ett ljud.

Maken till blodbad har sällan skådats och när det hela var överstökat hade mitt huvud antagligen reducerat halva sin vikt, och jag tänker mig att jag såg ut som en sån där dansk fotbollssupporter i ansiktet. Hälften vit och hälften röd nivet.



Men. Jag kom iallafall i tid till jobbet. Skönt.

Och slutsatsen man kan dra av det hela blir självfallet att favoriten bland viner är det på bilden nedan.  

Problem solved! Turligt nog går dagens ungdom sällan mer än någon timme utan att logga in på internetet. Och jag fick alltså till en fika på stan med Keely. Keely från Kanada alltså. Teqeely. Med tillhörande aupairbarn, såklart. 

När  jag flyttade hit skaffades det åt mig en såndär kontantkortstelefon. Såatt jag skulle kunna kontaktas av min omvärld utan att det skulle kosta skjortan. 

Jag har fått en blåsa på tungan. Alldeles längst ut på spetsen. Det är stört störigt och gör att jag varken kan kaffa, prata eller tänka somvanligt. 

Resultatet blir alltså en lite lätt sömnvirrig och socialt understimulerad jag, som inte klarar av att göra annat än att nörda framför datan. 


Idag har jag tillexempel fått för mig att jag ska börja fixa och trixa med bloggdesign och annat tjafs. Flytta grejer hit och dit. Byta färger på saker och ting. Dra lite streck och hitan och ditan och man kan väl säga som så att det går lite sisådär. 

Typ  </lägg>#ner"=din<tönt> , säger datan. 

Idag har jag långlunchrast och roar mig med att ta igen en smula missad sverige-tv. För stunden är det dedär svenska new-york-fruarna som förgyller dagen min, efter rekommendation av en svensk zürich-fru. 

"Alltså, du bara måste se svenska newyorkfruar!" ropte hon. "SÅ hemskt och SÅ bra"

Och jag kan väl liksom inte säga det så mycket bättre själv. Vidrigt trevligt är vad det är. Och med risk att verka en smula efter (enligt antagande att ni hemmavarande svenskar redan tagit den här diskussionen), vill jag bara vädra mina åsikter en aning.

Ikväll har jag tillbringat kvällen i sällskap med herr och fru präst, ett gäng pizzor och en hemsidefixardam. Tanken var att den sistnämnda med vårt stöd skulle fixa iordning församlingens nya och fräscha hemsida. 

Själv bidrog jag med att vissla julevisor i alltför hög tonart och lite då och då avbryta mig för att anmärka på små men lustiga stavfel och fnissa hysteriskt en liten stund.

Jag kände mig som en mycket professionell medarbeterska som bidrog med storslagenheter till arbetets fortgång.

Eller..gjorde jag det?

Ni undrar såklart om jag vaknade imorse, om mitt nya handfat är snyggt, om herr hantverkare var snygg och en hel massa andra saker som kan relateras till föregående inlägg.

Tillåt mig att stilla er nyfikenhet genom att omedelbums svara på era frågor!

1. Trots att jag slängde mig ur sängen sisådär vid halvsjutiden för att vara vaken och redo när främmande herre skulle förgylla mitt rum med sitt sällskap, anlände herrn i fråga inte till platsen förens vid cirka tiotiden. Mycket vaken tid alldeles i onödan, med andra ord.

2. Mitt nya handfat är snyggt. Det har en såndär vrid-hit-och-dit-kran istället för en en-kran-för-kallt-och-en-kran-för-varmt-kran. Praktiskt tycker jag. Dessutom är det det renaste handfat jag någonsin skådat och besparar mig därför en del städtristess.

3. Herr hantverkare var dessvärre ingen hunkedunk, men han hade en fräck verktygslåda.

4. Jag kan väl inte veta vad för massa andra saker ni undrar heller. Vad tror ni om mig egentligen?




En-kran-för-varmt-och-en-kran-för-kallt-kran vs. vrid-hit-och-dit-kran

Imorgon skall jag få mitt handfat bytt. Tidigt imorgon. Tydligen har det oönskade skönhetsfläckar som inte går att ta bort på kirurgiskt vis, varför det helt sonika får vika undan för yngre och fräschare förmågor. 

Hursomhelst innebär detta att mitt rum i ottan kommer att befolkas av ett gäng schweiziska hantverkarmän (eller kvinnor?) och det hela känns inte bara spännande utan även lite lätt obehagligt. 


Kanske beror det på att jag alltsedan jag kom hit aldrig varit nödgad att kliva upp ur sängen tidigare än klockan halv nio. Eller så beror det på min lite för långa startsträcka innan jag kan tänka någorlunda klart eller vara det allra minsta social på morgonkvisten. För att inte tala om startsträckan innan jag kan tänka så klart att jag kan vara social mot främlingar. På tyska.

Jag ber er alla att önska mig lycka till och att eventuellt be en stilla bön om att jag skall vakna i tid. Gärna innan de där dyker upp vid halvåttatiden sisådär. 

Inte nog med att jag bor bredvid en ständigt kissande fontän, ikväll har även juleljuden flyttat in i stugan min. 



Eftersom sommaren på grund av den väderliga ambivalensen tycks vara tillbaka övar nämligen traktens nordiska kör på sina sanktaluciastämmor med öppna fönster i afton. 

Och jag känner liksom litegranna att jag inte vet vad jag ska känna och bejaka i denna smått skruvade situation. Sommarens varma vind som fladdrar förbi? Höstlövens granna kulör? Den inbillade doften av glögg?

Det sägs att det är kanelbulledag idag. Det firar jacob med att göra världens största....päronbulle?

Mmums!

Har jag uppmärksammat er på de lustiga brunnarna som står lite här och var i hela staden och förser förbipasserande med ständigt flödande kallt dricksvatten? Inte det? Nejhejnej, då får jag väl göra det nu då. Som enorma stenåldershandfat med icke fungerande påochavstängningskranar står de där och hälsar glatt på båd gammal och ung, farbror och tant, hög och låg. Typ.  

Ett fantastiskt påfund skulle jag vilja påstå att de är. Både ekonomiskt och hälsosamt och bara en smula kissnödighetsframkallande, då man som jag har en placerad precis utanför fönstret.



Skickligt fotad papparazzibild på dripp-droppet i fråga.


Dripp-dropp i närbild.

Och med den väskan på ena axeln, den andra väskan på andra axeln, den nya jackan över axlarna och den andra jackan i den ena väskan samt med tre glada damer i släptåg sprang vi ikring och förundrades över den relaxade stämningen som rådde. Över barnen som sprang ikring barfota i hemstickade tröjor, över damen som tröttnat på försäljning och vrålade ut frasen "alles graaaaatis" lite titt som tätt, över ungen som blev blöjbytt inför allmän beskådan i ett inte så avskilt hörn och såklart över den finfina lemonaden som såldes alldeles intill av två ganska häftiga brudar som båda såg ganska veganska ut.  

Ikväll har vi haft filmkväll i Malins inte jättebekväma soffa.

Ellerja, först efter att vi varit på galen jakt på läskeblask någonstans i närheten av värdinnans residens, efter klockan sju, har vi haft filmkväll. Just det där med i närheten av residenset och efter klockan sju försvårade nämligen läskeblaskletarsituationen avsevärt, men gjorde den dock inte omöjlig. Ett par, tre, nio, fjorton kvarters promenad och en liten bit med spårvagn tog oss nämligen slutligen till räddaren i nöden, öppet-till-22-coop-vid-Hauptbahnhof, såatt vi kunde återvända hem med fångsten -tre liter kokakola och två påsar chips.

Hursomhelst har vi beskådat hela sound of music. Även slutdelen, i vilken den rejäla familjen gömmer sig på kyrkogårdar och flyr över berg, som jag fram till ganska nyligen inte var medveten om att den fanns.  Det hela tog sin lilla tid och tog även kol på våra bakdelar. Men tiden var inte spenderad i onödan. Jag har nämligen kommit fram till några små slutsatser:


1. Den där gamle vontrappfarbrorn, som alltid varit båd gammal och oförståeligt torr, har på senare dagar förvandlats till en riktig hunk. Med lite krut i dessutom. Bra för honom!

2. Dendär vontrappfarbrorns avlidna fruga. Hon lär ju ha varit på smällen i typ... elva år. Och frågan är om det inte var det som tog kol på´na. Stackarn!

3.Hade folksamlingen på dendär festen som barnen sjunger sin solongfarvälaufwiedersehenadjö-låt på haft stämrep innan partyt drog igång? Och om inte, hur kommer det sig att de alla schaffade stämmorna sina så perfekt på detdär sistaste goodbyyet?

4. Om valet skulle stå mellan de fantastiska favoriterna chillichips och pepparchips, så tror jag nog allt att pepparn vinner. Trots allt. 

Och Rita hade fått på sig leendet, trots att hon fyllt år igår och inte sovit gott under natten. Jag funderade ett slag på om jag skulle rita en teckning till hennes ära, men bristen på papper och penna hindrade mig.

Idag har jag nästan startat ett schweiziskt bankkonto och shoppat loss lite lätt på Bahnhofstrasse. Nästan öppnat bankkonto för att banken, vid min av shoppingen försenade ankomst, råkade vara stängd, och shoppat loss "lite lätt" mest för att jag bara hade råd med "lite lätt".

Hursomhelst så har jag sällan kännt mig varken så schweizisk eller så exklusiv som idag, där jag stosade ikring bland chanel och dior, rolex och hermes. Och sällan har jag fyndat så fint. Iallafall inte i Schweiz.

Ja, jag antar att ni vill se vad jag handlat?
Två piffiga toppar från höstrean på h&m det blev.

En rosa och bred.

Och en svart genomskinlig. 



Och med det önskar er vän den misslyckade turisten tillika webbkamrelovern tillika hej-jag-har-en-mystisk-hårboll-som-sticker-ut-på-sidan-av-min-frisyr-bloggaren jag er alla en riktigt god fredagsnatt.

Idag är det fredag. Solen skiner, jag är sockerchockad och fingrarna mina luktar fortfarande lök. Annars är allt ganskamycket somvanligt.