Det finns dock ett ställe i stan som är lite nådigare mot svalketörstande brudar som jag. Där vinden från sjön blåser en i ansiktet och det ständigt luktar grillade köttingar och romantik. 

Dit kan man till exempel i sällskap med en god bok avnjuta solnedgång. Eller molnuppgång, som fallet var för mig igår. 

Ack Zürichhorn, vad jag har dig kär!

Anna tyckte att kepsen var ful. 

Jag sa åt henne att hon inte visste vad hon pratade om. 

This is how we do it in tha schweizarland, sa jag till henne och lyfte nonchalant min ytterst modemedvetna nästipp upp i vädret. 




Typ. 

Igår var jag och församlingens alla damer på utflykt till Tyskland. Närmare bestämt så besökte vi en liten schwarzwaldsk by, i vilken man kunde gudstjänsta i kylig kyrka, luncha på pittoreskt värdshus samt spana på en gammal men fin synagoga. 

Utanför värdshuset i fråga fann vi nedan vädersten. En ytterst praktisk, ständigt aktiv meterolog, som så gott som aldrig har fel. Ta er en titt själva vetja!




Då stenen rör sig är det storm, och när den står stilla är det vindstilla. Är den blöt så regnar det och är den torr har man belönats med uppehållsväder.

När man inte ser stenen är det dimma och när den kastar skuggor skiner solen. Är den däremot vit så snöar det och har den trillat ner på backen har man drabbats av jordbävning.

Om stenen mot förmodan är helt och hållet borta har den med största sannolikhet blivit knyckt.

Jahapp. 



Vid vårt besök var stenen dock både blöt och lite rörlig, något som idag märks på min egen täppta näsa, tjocka skalle och nästintill igenväxta hals.

Men det är väl sånt man får ta, antar jag.

För att fortsätta på gårdagens låt-oss-göra-läsarna-gröna-av-avundsjuka-tema vill jag hemskt gärna berätta att jag idag fikat chaiigt te på soligaste uteserveringen invid en plaskande flod med en strålande vän i ett doftmoln av intillfikande farbrors cigarill. 

Sen handlade jag keso och vitkål och promenerade hem genom en park, med knapplåstrasig, volymväxlande ipod i öronen.

Nu ska jag kasta mig på sängen, blunda och låtsas att jag har en balkong.

Vi skulle gå på loppmarknad idag, Emma, jag och emmas barnvagn med tillhörande barn. Värsta stora tilldragelsen där läderväskor säljs för femfrankisar och fulnoppriga nylonsweatshirts trängs med fantastiska fynd i form av blommiga mockabryggare och små prydnadsugglor. 

Dessvärre låg det till på det viset att ingen utav oss vid morgonens påklädning vistats i närheten av en termometer. Inte heller hade vi haft tid att spana ut genom fönstret för att undersöka förbipasserandes nivå av påpälsning, varför vi alla darrade som små och nyfödda kalvar av kölden som rådde och blev tvugna att rusa oss igenom  härligheterna för att inte frysa fast i marken. 

Trist kan tyckas. 

En annan loppis i Bern, en gång när det var varmt. Snodd från Miia.

Som tur är råkar jag dock vara en kvinna fylld av visdom, som nu inför aftonens tillsofiaåkande och efterföljande diskodansande iklätt mig såväl dubbelraggarsockar som skidunderställ och fleeceförsedda yllevantar.

Lite för att ta uttrycket hetast på dansgolvet till en ny nivå också.

Sen såg jag en tant som badade i sjön när jag spanade på solnedgång i min ensamhet på en bänk.


Så. Nu är det er tur. Vad har ni gjort idag?

Typ så att långkalsonerna osade onödighet och så att de vita vårskorna hoppade fram ur sina gömmor alldeles självmant. Så att det inte gjorde något att åka lite vilse på vägen till filmochvindruvekvällen hos Karin, eftersom jag ändå inte behövde knäppa någon jacka eller snurra någon halsduk runt huvudet för att överleva en längre färd till fots. Istället promenerade jag i sakta mak jämte hundpromenerare med leenden på läpparna och vårkärisar med händer i andra vårkärisars händer och förbi aftonöppna kafeer med filtförsedda uteserveringar.

Jag tar tillbaka det där med tre långa månader kvar till vår. Nu ska vi plundra gran och dansa runtrunt församlingshemmet tills vi slinker ner i diket.

Jag var i Lugano igår ja. De snötyngda palmernas stad. 

Väldigt konstigt, det där med snö på palmer. Gör en lite förbryllad och rörig i skallen. 

Hursomhelst. Julegudstjänsten blev en festlig tilldragelse där syster Linda rockade loss på orgeln och jag drämde till med ett stämningsfull strålande jul på den väldigt skrangliga och tidvis överdrivet ekande synten.

Sedan bjöds vi på sju sorters kakor och kaffe ur porslinskanna av leende, julefridiga systrar. Jag fick julklapp innehållande finfina tessinska specialiteter och sen åkte vi tåg i massa timmar. Lika många timmar som vi åkte tåg på ditvägen. Jättemånga timmar tåg blev det alltså och jag sov som en stock och missade nästan hela härligheten.    

Fett med fail, alltså.

Och nu ska jag dra något gammalt över mig och oja avundsjukt över att systern min ikväll ska få gå på Robynkonsert. Och få betalt fört dessutom. Oj oj oj!

Samtidigt går ryktena om att Schweiz har en svinkall vinter att vänta. Och jag själv börjar frukta om inte för mitt liv så för mitt vinterliga välbefinnande. 

Redan under gårdagens sjugradiga småsoliga oktobereftermiddag tyckte jag nämligen att det var läge att plocka fram fulla vintermunderingen. På med vantar, mössa, halsduk, yllejacka, stövlar, sockar och underbrallernatajts och ändå darrade jag som en nyfödd kalv när aftonen kom och jag blev tvungen att vänta på buss utomhus i fyra minutrar.