Full frys

Så himla jobbigt när man måste glassfrossa på en måndag, bara för att det hemmabakta brödet man fått i hemlevererad present inte får plats i frysen.
Besvärad med tupplurssmå ögon.

Aje!

Jag tror jag har en fluga i ögat.

En fluga alternativt annan insekt / smula / allmänt jättestörig grej som fått mig att vifta frenetiskt med fransarna likt vindrutetorkare i spöigt regn de senaste fyra timmarna. 

Hoppas för min och kanske framför allt er skull att problemet skall lösa sig självt under natten då ögat i annat fall lever under stor amputationsrisk och antagligen kommer det hela varken att bli vackert eller behagligt. 

Aj vill kip jo posted...




Uppdejt 10.28: monster i öga= fortfarande kvar, amputationsutrustning förbereds

Morgon

Inatt har jag sovit så fantastiskt dåligt att jag känner pressen från mitt eget bittra inre att skriva ett upprört inlägg om det hela. 

Här kommer det!
I listform. 

Vanligtvis framgångsrika insomningsmetoder som inte funkar:

1. Blunda

2. Blunda hårdare

3. Byta sovställning från mage till rygg

4. Byta sovställning från rygg till mage

5. Byta sovställning från huvud i huvudända till huvud i fotända

6. Byta sovställning från säng till golv

7. Byta tillbaka från golv till säng

8. Räkna får

9. Räkna baklänges

10. Läsa tråkig bok

11. Slå bok i huvudet

12. Be stilla och desperat bön

13. Svära högljutt

14. Fälla olycklig tår

Insomningstekniker som faktiskt funkar

1.  Titta på tysk dokumentär om mustaschman på stort lastfartyg

Total insomningstid: fyra timmar


Gomorron på er.

Äckeligheten

En sak som är lite tråkig när man ska avnjuta en hård och kanske lite sur karamell är när den får en litenliten men mycket vass spricka i sig, som sedan skär upp ett sår i tungan på en, som i sin tur släpper ut en strid ström med blod i ens mun och kontaminerar hela den trivsamma karamellsmaken med sin äcklighet.

aj.

Grillerill

Häromdan hade mina finvänner bestämt att det var kvällsparkgrillningsdags. 

En fantastisk bestämmelse, tyckte jag att det var och frammande vid tanken på det hela en gudomligt smaklig fantasi där en blandning av marabouchoklad i bränd banan gifte sig perfekt med en gummilik haulomiosts sälta och där en kallhärlig bira glittrade idylliskt i kvällssolsbelyst glasflaska.

Men så när jag anlände till butiken, där mina kulinariska drömmar genom effektiv inhandling skulle bli verklighet, krossades plötsligt min idyll. På ett brutalt sätt dessutom. 

För kan ni gissa vad jag hittade i butiken?

Inte?

Jo. Jag hittade ingenting!

Vad är det för stil va? Vad är det för butik som inte säljer bananer? Och inte haloumi och inte en kallbira så långt ögat kan nå, trots att vädret utanför är skrämmande likt klimatet i en ångbastu.

Så, jag fick handla en flaska översockrat och lite äckligt iste istället. 



Turligt nog blev kvällen ändå glad, då jag åtminstone fick åtnjuta fint sällskap samt doften av kamraternas grillköttingar. 


(Bild: brutalt snodd från rosenqvistarns blogg, som förövrigt och till mitt förtret leder över mig med en bloglövare)

Värmeslag

Det är varmt i stan nu. Sådär såatt man måste klä av sig naken, slänga av sig täcket, vidgavelöppna fönstret och doppa tårna i fontänen utanför för att ens komma i närheten av den svalhetsgrad som krävs för insomning.


varm..


...fot i fönster.


Det är inte lätt när det är svårt, nivet.

Förtidsnostalgi

Om en liten månad och fyra små dagar far jag hem igen till Sverige. Kan ni TRO va?

Inget mer låt-oss-sjunga-bellmanska-allsånger med seniordamerna blir det då. Inget mer hur-smugglar-man-svensk-välling-på-smidigast-vis-fika med småbarnsmammorna. Inget mer vi-sätter-oss-i-ringen. Inga fler mina-aupairbarn-är-dummare-än-dina och inget mert i-parken-häng och inga fler hemlängtiga ikeaturer och ingen mozzarellamiddag i Oerlikon. Inte ens någon mer mövenpickfrossa med glassgalen präst. 




Ingen mer diskodans eller samsesmat eller solschtek i april när det egentligen ska vara för kallt för att bada fast man kan göra det ändå för att man bor i värsta exotiska sommarlandet. 

Hjälp!


Redighetsryck

Idag hade jag högtflygande planer på att vara redig. Att diska min disk, rusa med mina flaskor till återvinningsstationen, gå ut med mina sopor, städa mina rum, tvätta, hänga och vika min tvätt samt eventuellt polera samtliga lister glänsande med en liten liten tandborste.  Om andan skulle få för sig att falla på. 

Jag hann ungefär så långt som till punkt två innan allt gick åt skogen. 

KRASCH, sa det nämligen då, och så sprack hela min glasåtervinningspåses botten och släppte på så sätt fri elva stycken inte helt ursköljda flarrer, som glada i hågen tillsammans med sitt klibbiga innehåll flög ut över hela golvet.  

Jag blev lite lagom glad i hågen och svor en både lång och förbaskad ramsa, innan jag halvnogrant torkade upp det värsta kletigheterna, ihopsamlade flaskrackarna och bestämde mig för att lägga ned hela redighetsprojektet. 

Sen lade jag mig med tjurig min tillrätta under en gammal filt, för att stilla min ilska framför det kungliga bröllopet (bröloppet? brölloppet?) (med energisk tysk kommentator) och invänta nästa redighetsryck, som förhoppningsvis skall dyka upp någon gång inom de närmsta veckorna. 



Vyn från sängen bestående av elva tomma flaskor och en trebent, småinstabil stol. 



Svårigheter

Jo. Jag har gått in på den ödesdigra internetsidan studera.nu idag. Alldeles nyss. För att så att säga säkerställa en lärorik framtid i Göteborgstrakten.

Ja, kära nån vad tankarna snurrat ikring i huvet de senaste minutrarna. De senaste dagarna, veckorna och månadernas framtidsbeslutsångest liksom hopade sig i skallen min tills det blev alldeles svart och jag inte riktigt kunde tänka någon vettig tanke alls.

Så nu ska jag lägga ner det hela och titta på dokumentär om en kille som har tourettes syndrom. För att få lite perspektiv på mina problem och så då va.  



Mitt hus och min rondell, som inom kort kommer att avlägsna sig från mitt liv. 




De opålitliga barnfamiljerna

Den här veckan är jag ensam på jobbet. Mina två tappra kollegor befinner sig i Sverige och kvar är jag med ett helt församlingshem att förfoga över. 

Jaha. Är det nu hon drar fram öltunnor och bergssprängare och traktens alla tuffa tonåringar för att hålla galen amerikansk ungdomsfilmshemmafest? tänker ni nu.

Nej nej
, säger jag då, ty jag är ansvarsfullheten själv och skulle aldrig komma på en sådan faslig tanke. 

Istället så skulle jag ikväll anordna värsta familje-öppethus-kvällen, med filmtittning och barnvänlig mat och alla tänkbara trevligheter. Jag hade riggat storbildsapparater, dammat av lottapåbråkmakargatandvdskivor och möblerat biosalong. Jag hade handlat makaroner och dukat med plastglas. Jag hade hackat gurkstavar. 

Men vad fick jag för det?

Jo. Jag fick sällskap av ett barn, en mamma samt en farbror. En farbror som ändå inte ville se på någon film. 

Och nu är jag ensammen kvar med en liten känsla av misslyckande och en himla massa gurkstavar. 



En gång när det var familje-öppethus-afton och familjerna i fråga dök upp. 


Gråter blod

Hörrni. Jag har nu sett klart samtliga avsnitt i samtliga änsålänge sända säsonger av True Blood. Kan ni tänka er hur mycket blod jag sett? Och kan ni tänka er hur många timmar jag lagt ner på det hela? Kära nån va!

Hursomhelst så har min ömma moder alltid sagt att man påverkas tokmycket av teve. Att man blir som man umgås, och umgås man med teven -ja då blir man som teven. Eller åtminstone som karaktärerna som befolkar den. Man anammar deras hjärndödhet, deras klädstil och sätt att se på livet.

Häromdagen fann jag mig själv stirrande på nedan blodsgråtande öga, då jag gick förbi en spegel. 

Kan ni tänka er va? 



O M G! The tevetittning is taking ut sin rätt på mig, tänkte jag  då och började fundera på att välja en lite mer harmlös serie att begrava mig i härnäst. 

Förslag?

Ljudligt

Idag har grannen min dambesök och jag har äntligen fått klarhet i hur lyhört huset vi bor i egentligen är. 

Ganska mycket lyhört är det. 


Nu ska jag iväg på picknick och jag tänker att jag kanske borde skriva det med STORA BOKSTÄVER så att grannen i fråga hör och förstår att kusten är klar för fortsatta ljudliga aktiviteter. 





en annan gång på picknick


Giftsvamp och dubb-tv

Hur gjorde kvinnor för att överleva månadens svåra dagar innan värktabletterna var uppfunna? På riktigt. Hur gjorde dom?

Hade jag själv inte varit förlamad i båd händer och fötter när svårigheterna slått till hade jag inte tvekat att kasta mig i närmsta lägereld, hoppa ner i närmsta älv eller knapra i mig närmast tillgängliga giftsvamp för att få slockna några ögonblick och slippa ifrån plågorna, och då brukar det ändå pulsera hälften blod och hälften ipren i ådrorna mina. 

Det är sådant jag kan fundera över då jag, som idag, ligger däckad på min bädd under majoriteten av dagens solnärvarande timmar. 

Också lite kan jag fundera på huruvida det är samma person som gjort samtliga roller i den tyska dubbningen av scrubs, eller om det helt enkelt är så att alla tyskar har likadan röst.

Det lutar åt det förstnämnda. Mer ekonomiskt så. 





Herr februari

Imorgon kommer Emmas pv (häftig förkortning för pojkvän) till Zürich. Med enkelbiljett. För att stanna typ evigt och för alltid. 

Jag är glad för deras skull men kan inte hjälpa att känna ett litet uns av avundsjuka mitt i glädjen. 

Det enda karlbesöket jag får är nämligen från herr februari. Han har lustig kroppsbehåring och en fräsig piercing men känns i övrigt rätt platt. 




Havregrynsgröt

Det händer ibland att jag får för mig att äta havregrynsgröt till frukost. Imorse var en av dom iblandarna.

Det är egentligen lite lustigt att det händer, med tanke på att jag på intet vis tycker om havregrynsgröt, sällan klarar mig igenom en hel portion och vid slängandet av den kvarblivna sörjan brukar lova mig själva att aldrig mer laga samma misstag till frukost. 

Och jag tänker att denna enorma grötogillan kanske har sin grund i den sommar då jag och mina klimaträddarpolare tältade och gasolkokade havregrynsgröt och pulversvampsoppa var dag på fyra långa festivaler. Eller att den kanske beror på de barndomstraumatiska tillfällen då sällsynta men obehagliga vassa gryn satte sig i halsen och försökte ta kol på mig. 

Eller så det helt enkelt så att gröt är äckelpäckel, alltid har varit äckelpäckel och kommer fortsätta att vara det i evigheters evighet amen. Så kan det vara. 


Halväten äppelgröt


En lite störig grej

Ni vet när man i sötsugigt ögonblick får för sig att man är sugen på äpplen, tar en tugga och inser att man inte alls är sugen på äpplen, men ändå, på grund av sin svenska snålhet, måste äta upp hela äpplet, fastän det är alldeles abnormt stort och vattnigt och ogött och dant.




Två och en halv män

Det är fredag och jag har treochenhalv lediga dagar framför mig. Treochenhalv dagar på rad. Det är inte lite det. 

I vanliga fall brukar jag nämligen avnjuta ledighet på lite mer utspritt vis. En måndag här och en fredag där och kanske en halv söndag  som mest går åt till sjusovande och planlösa strapatser. Men treochenhalv dagar. Kära nån. 

Och appropå treochenhalv dagar har jag under en tid funderat över hur fel det hela låter. Självaste uttrycket. Typ som den svenska tv-bilagans översättning av two and a half men (= två och en halv män) som tidvis åsamkar mig språkligt illamående. 

Två och en halv man? Snälla? Någon?

Eller varför inte bara två män? Den där lille ungen är ju bara störig ändå.

De andra två också förvisso.

Låt oss kalla den för män.

Alternativt lägga ner serien helt och hållet. Ja, så gör vi!


Fett mycket snodd bild




Lyckat?

Igår eftermiddag skulle vi ha övning med vår alldeles nystartade aupairkör. Sånggruppen som enligt mina högtflygande planer skulle äga på vårens glada gudstjänster och festliga församlingskalas. Jag hade fetinguppladdat med sångböcker i högar, gnolat upp min post-technoklubb-hesa stämma och duktigt stretchat pianofingrarna mina.

Sen väntade jag.

Och väntade. 

Och sen kom Emma, som jag en halvtimme innan avtalad träff hetsat till att anlända för att stilla mina premiärpirriga nerver. 

Och vi väntade. Och drack kaffe. Och väntade.

Slutsats: Aupairer + söndagar = dålig kombo



Lördagspigga aupairer.

Fulbesök

En spindel har flyttat in i min dusch. En lång- och mångbent rackare. 

Så om ni upptäcker en unken doft i min närhet eller uppmärksammar en otvättad kalufs vet ni varför. 


Hoppas ni ursäktar att jag spar mitt stackars hjärta från bildgoogling.

Bakmassage?

Två nätter i rad har jag vaknat upp vid halvsextiden av kramp i den så kallade sätesmuskeln. Hysteriskt tidigt med andra ord och hysteriskt obehagligt framför allt.

Med tanke på att jag är ett barn av min tid har jag självfallet googlat både orsak och behandling till problemen och kommit fram till att det hela antagligen beror på överansträngning till följd av hård intervallöpträning och på bästa vis botas med massage av de.. nedre... delarna.

Följdfrågorna blir såklart: Är det någon av er som sett mig hårdintervallöpträna i sovande, hypnotiserat eller annat omedvetet tillstånd på senare tid? Varför slår det hela till just klockan halvsex? Är det någon typ av magisk inre väckarklocka som tröttnat på ständigt sjusoveri? Och kanske framför allt: vem ska massera min bak?



Kamrathög med problemområdet i fråga till höger i bild.

Tidigare inlägg
RSS 2.0