Den här veckan är jag ensam på jobbet. Mina två tappra kollegor befinner sig i Sverige och kvar är jag med ett helt församlingshem att förfoga över. 

Jaha. Är det nu hon drar fram öltunnor och bergssprängare och traktens alla tuffa tonåringar för att hålla galen amerikansk ungdomsfilmshemmafest? tänker ni nu.

Nej nej, säger jag då, ty jag är ansvarsfullheten själv och skulle aldrig komma på en sådan faslig tanke. 

Istället så skulle jag ikväll anordna värsta familje-öppethus-kvällen, med filmtittning och barnvänlig mat och alla tänkbara trevligheter. Jag hade riggat storbildsapparater, dammat av lottapåbråkmakargatandvdskivor och möblerat biosalong. Jag hade handlat makaroner och dukat med plastglas. Jag hade hackat gurkstavar. 

Men vad fick jag för det?

Jo. Jag fick sällskap av ett barn, en mamma samt en farbror. En farbror som ändå inte ville se på någon film. 

Och nu är jag ensammen kvar med en liten känsla av misslyckande och en himla massa gurkstavar. 



En gång när det var familje-öppethus-afton och familjerna i fråga dök upp.