Ikväll har vi haft filmkväll i Malins inte jättebekväma soffa.

Ellerja, först efter att vi varit på galen jakt på läskeblask någonstans i närheten av värdinnans residens, efter klockan sju, har vi haft filmkväll. Just det där med i närheten av residenset och efter klockan sju försvårade nämligen läskeblaskletarsituationen avsevärt, men gjorde den dock inte omöjlig. Ett par, tre, nio, fjorton kvarters promenad och en liten bit med spårvagn tog oss nämligen slutligen till räddaren i nöden, öppet-till-22-coop-vid-Hauptbahnhof, såatt vi kunde återvända hem med fångsten -tre liter kokakola och två påsar chips.

Hursomhelst har vi beskådat hela sound of music. Även slutdelen, i vilken den rejäla familjen gömmer sig på kyrkogårdar och flyr över berg, som jag fram till ganska nyligen inte var medveten om att den fanns.  Det hela tog sin lilla tid och tog även kol på våra bakdelar. Men tiden var inte spenderad i onödan. Jag har nämligen kommit fram till några små slutsatser:


1. Den där gamle vontrappfarbrorn, som alltid varit båd gammal och oförståeligt torr, har på senare dagar förvandlats till en riktig hunk. Med lite krut i dessutom. Bra för honom!

2. Dendär vontrappfarbrorns avlidna fruga. Hon lär ju ha varit på smällen i typ... elva år. Och frågan är om det inte var det som tog kol på´na. Stackarn!

3.Hade folksamlingen på dendär festen som barnen sjunger sin solongfarvälaufwiedersehenadjö-låt på haft stämrep innan partyt drog igång? Och om inte, hur kommer det sig att de alla schaffade stämmorna sina så perfekt på detdär sistaste goodbyyet?

4. Om valet skulle stå mellan de fantastiska favoriterna chillichips och pepparchips, så tror jag nog allt att pepparn vinner. Trots allt.