Efter att igår ha läst fröken Älverbrandts senaste artikel i markbladet om den livsfarliga förtgiftning hon genomgått blev jag alldles nervös. Drömde om kamrater som försvann och trillade av pinn till både höger och vänster tills jag var alldeles ensam i världen. Det hela gjorde mig väldigt mycket illa till mods. Och att vakna blev därför en positiv upplevelse, trots att regnerusk såg ut att råda utanför fönstret mitt. Nu känner jag mig redo för att ge mig ut och varna världen för dess alla farligheter. Uppmuntra folk att låta vaccinera sig mot läskiga sjukdomar och att undvika okända potentiella mördarfrukter. Säga åt dem att inte prata med främmande mystiska män. Inte med kvinnor heller för den delen. Jag vill ju inte se dem kidnappade och mördade och bortgifta till främmande farliga länder. Jag vill ju inte bli ensam kvar liksom.
Hemskt glad är jag i alla fall att Karin lever.
Heja Karin!