Jag vaknade nyss från min eftermiddagstupplur och kände mig sällskapssjuk. Jag kände ett hysteriskt behov av att prata med folk. En längtan efter att med mina närmaste dela mina innersta tankar och känslor. Dessvärre fanns inte mina närmaste till hands för att tillfredsställa min längtan just i det ögonblicket. De var iväg och fikade med systrar och pappor och så och skulle inte komma hem förens senare. Jag var ensam i hemmat och det kändes tungt. Jag kände mig som ett barn som tjurade över bristfällig uppmärksamhet. Jag insåg att jag var ett barn som tjurade över bristfällig uppmärksamhet. Jag insåg också att det var dags att ta tag i sitt liv. Göra något kreativt för att fördriva tiden fram till de andra batteribrudarnas hemkomst. Jag bakade en potatisgratäng. Och mitt i allt elände fann jag lösningen på alla mina problem. Jag hittade en ny kompis. En god lyssnare till kamrat.
Jag kallar honom för potatispercy.