Åkej kamrater. Ni behöver inte oroa er längre. Vinden vände fortare än väntat och dagen blev lyckad, trots allt.

Jag drog på mig gummistövlarna och drog till landet. Åkte buss nån timme, upptäckte charmen med att i ensamhet och regn färdas genom öde landskap, och anlände uppvilad och färdigmediterad till mor och färdiglagad lyxmat. Det var festligt och trevligt. Mor är trevlig. Hon visade massa bilder från förr i tiden och berättade massa hemlisar om släktingar och så. Eller, kanske inte så många hemlisar kanske. Saker jag inte hört förr om underliga synproblem och skräckfrisörer och sånt. Sen berättade jag för henne om mitt häftiga stadsliv och det hela kändes väldigt fint och kvalitativt. Inte en endaste gång kom min bristande känsla för vattentäta skor på tal. Och mitt ovårdade hårsvall omnämndes enbart i förbifarten.

Känns lite som om vår relation håller på att växa upp. Det känns bra.

Så här ser min mor ut när hon vattnar sina blommor. Hon vattnar sina blommor mest hela tiden. Alltså ser hon ut såhär mest hela tiden. Jag tycker att hon ser mycket rar och harmonisk ut. Rar och harmonisk är vad hon är. Och fin.

Puss