Fiskedamm och en doft av pepparkaka

Man kan undra varför jag i veckan tar hand om så få barn och varför jag nuförtiden luktar så mycket pepparkaka.

Visserligen är detta två fakta ni inte tidigare fått del av, av precis samma anledning som barnbristen och kakdoftandet, men vad gör det när ni får svaret här och nu?


Här i körka har vi nämligen ställt in alla former av aktivitet som inte innebär paketerande av adventsstjärnor eller bakande av julsmakligheter till förmån för julbasaren som på lördag kommer att äga rum här i närheten.

En folkfest där förbipasserande kan hitta genuina nordiska exotiskheter och där schweizerboende svenskar kan få tag på essentiella svennejuleprylar. Där var och en som behagar kan bidraga till svenska kyrkans överlevnad samt mitt eget uppehälle i landet genom att bland annat fiska i min och jacobs suveräna fiskedamm.  

DU är också välkommen! 

Inbjudan i Comic Sans.

Oj oj oj sickna bilder!

Ni undrar såklart vad för finheter föräldrarna egentligen går ikring och ojar sig över, vad det är för solstrålande berg vi besöker, samt hur en mandelmassegipfel egentligen ser ut. 

Tat lugnt! Här är bilderna!

OJ oj oj sicken utsikt!

Oj oj oj sicket högt torn. På ett oj oj oj så högt berg.

Ja, oj oj oj!

Oj oj oj sicken god gipfel.

Oj oj oj vad jag spanar.
Oj oj oj sicken bekväm giraffåsna.
Oj oj oj sicket ensamt träd.

Så. Nu vet ni.

Sightseeing (eller hur det nu kan tänkas stavas)

Idag har jag kört slut på föräldrarna genom att släpa runt dom i mina allra favoritigaste gränder. 

Kollakollakolla, ropte jag så fort jag såg något sevärt. Och föräldrarna de kollade hit och dit och ojade sig över skönheten tills tungorna deras vrickades och ögona nästan trillade ur. 

Far min såg några fräcka klockor i ett skyltfönster, men drabbades då han såg prislappen av svår modlöshet. 

Inte lätt att vara svensk normalinkomsttagare i Schweiz. Nej.

Grannarna del 4 (sprödhåriga tovan från norr)

Grannresans sista anhalt får bli hos tanten vi kallar den sprödhårga tovan från norr. En naturälskande och tystlåten lintott med rötterna i skandinavien, som antagligen heter Svea. Eller Karin.

Troligtvis tillbringar hon sina dagar med att göra det skandinaver gör bäst: serverar exotiska köttbullar till glada schweizare och genomresande turister. Och på fritiden täljer hon dalahästar eller begraver sig i den strindbergska litteratur, som hennes bokhyllanbillybibliotek till största del består av. 

Sitt tunna och torra hår tvättar hon, som synes, i Fructis Streanghtening Shampoo, eftersom hon tror att de gröna flaskorna signalerar miljömedvetenhet och kvalitet. Och under tiden hon gör det, brukar hon allt som oftast gnola på en eller annan gammal cardiganslåt. Alternativt klämma till med en klassisk jojk, för att hedra hembygden sin. 

Och när hennes hår är färdigstärkt och glansat iklär hon sig sitt stilrena och ack så praktiska fjällrävenställ och ger sig ut på långpromenad i den friska och uppfriskande luften. 



Eller... så tillhör shampot någon halvsunkig svenskkyrklig volontär, som föredrar thaigryta framför köttbullar, föredrar austen framför strindberg och aldrig lyckats tälja något mer avancerat än en smörkniv. 

Kanske.

Grannarna del 3 (Ursula, den vilda sensationen)


Tillåt mig att presentera min tredje fiktiva granne Ursula, en hetlevrad och målmedveten madam som tillbringar sina dagar på baren the naked tiger, där hon serverar lite för starka och lite för billiga drinkar till lite för gråhåriga män med lite för lågt sittande ögon. 

I övrigt är naglarna hennes båd långa, vassa och lackade i något passande mönster. Och passande betyder matchande till paljettdressen hon iklär sig dagligen, med undantag för vardagliga utflykter till närbutiken då hon tonar ner sig en smula i någon enklare ormskinnsdräkt.

Som bekant duschar hon gärna ofta, mycket och länge i Ombias vårdande och passionerat passionsfruktsdoftande kräm wild sensation, som för hennes ekonomiska överlevnads skull köps i flerpack på migros aktionsavdelning. Och alltmedan hon i ångan skummar på med den flytande passionen brukar hon vräka på med någon svängig shakiralåt. Såklart.    




Och imorgon: Sprödhåriga tovan från norr. Var redo!


Grannarna del 1 (sport-öl-och-tunnhårighetsmannen)

Som ni säkert vet bor jag i någon typ av studentkorridorshalvkollektiv. Det betyder alltså att jag delar båd toalett och badrum med ett gäng totala okänningar. Okänningar jag inte sett röken av på två månader, undantaget en farbror i joggingkläder jag snickesnackade med en afton för någon månad sedan. 

Detta försätter oss alltså i en ganska underlig relation till varandra, med tanke på att vi dagligen klär av oss nakna och sjunger hobbyopera i samma rum, fast vid olika tidpunkter, utan att ens veta vad vi heter.

Så. För att så att säga göra oss lite mindre främmande för varandra har jag helt enkelt gjort en enkel sanalys av mina sambosar, utifrån det enda jag egentligen sett av dem: deras shampoflaskor. Så, haka på!  Följ med på ett imaginärt besök hos grannarna mina. En presentation i fyra delar som börjar här och nu.



Låt oss börja med den mest lättplacerade flaskan, som jag helt fördomsfullt antar tillhör joggingfarbrorn i rummet längst bort. Farbrorn som dömt av det lilla jag skådat besitter båd muskelstyrka och motionsvilja. Antagligen rusade han direkt efter vårt lilla möte in i duschen och hällde en halv flaska Nivea Men Strong Power över sin manliga, starka och kraftfulla lekamen alltmedan han brölade ut någon fräck rockklassiker. 

Hade han inte vid vårt möte nämnt att han studerade något avancerat vid universitetet hade jag såklart hävdat att han arbetar som byggnadsställningsbyggare och sveper ett par, tre, tio bärs med sin polare Chris på stammishaket The Footballer var lördagkväll. Och med tanke på shampoot i frågas hårstråstärkande förmågor är han antagligen en svaghårad man, som lider en smula av åldersnoja och tunnhårighetskomplex  och därför lite halvmedvetet är på jakt efter stadga för såväl sitt hår som sitt liv i allmänhet. 

Känner du att du kan vara kvinnan/mannen för min granne sport-öl-och-tunnhårighetsmannen? Tveka då inte att höra av dig! Jag vet var han bor!




Håll även ögonen öppna för morgondagens granne: Hennakvinnan.

Klyftor för brö-lösa

I Schweiz är det tydligen meningen att man som flicka skall börja förföra karlar när man är sisådär i tolvårsåldern, iallafall om man skall tro storleksmarkeringarna på underkläderna.

Spetsar och rosetter i all ära, men vid storlek 146 är det svart push up som gäller.


Praktiskt för oss brö-lösa, tycker jag och emma. 
Klyftor även åt alla sjutti-a-minus!

Naken oktobersolare

I eftermiddags var vi oppe på taket här hemma, för att beundra utsikten. Och utsikt fick vi se. Mer än väntat. 

För först såg vi åt höger och sen såg vi åt vänster, och himlen lyste blå och bergen likaså. 



Och sen såg vi uppåt och sen såg vi neråt och det var då vi insåg att något suspekt var på gång.


På balkongen nedanför satt nämligen en lagom bred och ganska blek granne i sina bästa år och solade. I godan ro och precis som Gud skapt honom, såattsäga. 



Och jag började så smått att undra några styckna saker.

1. Hur kommer man på tanken att sola i oktober?

2. Hur kommer man på tanken att sola naken i oktober?

3. Hur kommer man inte på tanken att skyla sig en smula när man som naken oktobersolare bliver upptäckt i hela sin nakna härlighet av ett gäng bestörta grannar?  



Ko, hatt, frihet

Det är kallt i stan idag. Sådär kallt så att man kan komma på sig själv med att kika efter ankellånga dunjackor i skyltfönstrena. Någon sa att det var nio grader imorse. Huvvaligen!

Hur som helst är lite kyla ingenting som stoppar mig, emma och emmas rara aupairbarn. Ack nej. Enbart inlandsis och tornadosar han hindra oss från att lunchstrosa i gränder. Typ.

Och utöver ett gäng sköna dunjackor har vi hittat.....

En ko på en balkong,
en alpbil,

en döcharmig hattbutik


och en parfym som enligt uppgift skall dofta frihet. 


Jag gillare, säger emma.

Hundunderligheter

Som bekant är jag inte direkt någon djurvän, trots att jag nu i snart månaderna fyra sällskapat med en pandatatuerad vegan. Dyker ett djur upp i min omedebara närhet grips jag i bästa fall av ett lätt obehag. I värsta fall av ren panik. (Mer om den sistnämnda sinnesstämningen kan läsas HÄR)

I ett land som detta, som kryllar av sovrumsspindlar och inomhusvistande hundar blir läggningar som min inte alltid helt praktiska.


Till exempel så finns skyltar likt den nedan knappt nånstans att finna.



Nej snarare välkomnas de håriga och vasstandade varelserna med öppna armar i såväl butik som kyrka. Och rätt som man i godan ro diskar eller fikar eller leker så kan det hända att liten men bitsk assecoarshunds bit i byxbenetförsök skjuter upp ens hjärta i halsgropen.

Tokigt. 






Godmorgon alla händiga schweiziska män!

Imorgon skall jag få mitt handfat bytt. Tidigt imorgon. Tydligen har det oönskade skönhetsfläckar som inte går att ta bort på kirurgiskt vis, varför det helt sonika får vika undan för yngre och fräschare förmågor. 

Hursomhelst innebär detta att mitt rum i ottan kommer att befolkas av ett gäng schweiziska hantverkarmän (eller kvinnor?) och det hela känns inte bara spännande utan även lite lätt obehagligt. 


Kanske beror det på att jag alltsedan jag kom hit aldrig varit nödgad att kliva upp ur sängen tidigare än klockan halv nio. Eller så beror det på min lite för långa startsträcka innan jag kan tänka någorlunda klart eller vara det allra minsta social på morgonkvisten. För att inte tala om startsträckan innan jag kan tänka så klart att jag kan vara social mot främlingar. På tyska.

Jag ber er alla att önska mig lycka till och att eventuellt be en stilla bön om att jag skall vakna i tid. Gärna innan de där dyker upp vid halvåttatiden sisådär. 



Andrea och jag, en gång när vi inte var så pigga i Berlin.


Nyare inlägg
RSS 2.0