Vi tog alltså tåget klockan 02.02 i måndags, en alldeles utmärkt tid att sätta sig på ett tåg, för att tillsammans med stora delar av den zürichska befolkningen fara till Basel och invigningen av den årliga fasnachtsfesten.

Klockan 02.57 anlände vi till staden i väst och tog oss så till strategiskt utvald plats framför ett rosa hus, där kamrater väntade med förväntansfulla blickar. Den egna blicken var visst mer sömnig än förväntansfull.  

Sen hörde vi ett ljud i fjärran. En orkester av pipande piccoloflöjter och smällande trummor. Och ljudet kom närmre och likaså ett tåg av maskerade människor med lampor på skallarna sina.

Hej och hå, tänkte vi då. Nu är undergången nära! Snart släpper tengil ut Katla och då brinner vi alla opp!

Men så visade det sig att tågarna i själva verket var ganskaså ofarliga och humoristiska figurer. Turligt nog. Vissa var till exempel glada och hade lampskärmar på huvudena. 

Och så vi vandrade ikring ett par timmar. Uppför gator och nerför gator och in och ut i gränder och jag prisade långkalsongerna och öronpropparna jag varit klipsk nog att packa med mig. 

Sen blev vi trötta och tog in på ett café, där vi hällde i oss te och blundade en stund tills solen gick upp. 

Då gick vi ut för att hälsa morgonen. Och paraden som inte tröttnat på att pipa i flöjter och promenera i takt. Inte på långa vägar hade de tröttnat,  så vi strosade ikring en stund till, synade deras skyltar lite närmre och insåg att vi förstod minst lika lite av budskapen deras då som innan. 

Då blev vi lite trötta och gjorde som paradarna nedan. Packade ihop och åkte hem.