Jag nämnde ju lite sådär i förbifarten igår att jag varit på kortvisit i det tyska landet. På den glada och lite småsvenska blommsterön Mainau, lite närmre bestämt. 

Där vandrade jag lycklig ikring i solens sken.

Jag tror jag har en fluga i ögat.

En fluga alternativt annan insekt / smula / allmänt jättestörig grej som fått mig att vifta frenetiskt med fransarna likt vindrutetorkare i spöigt regn de senaste fyra timmarna. 

Hoppas för min och kanske framför allt er skull att problemet skall lösa sig självt under natten då ögat i annat fall lever under stor amputationsrisk och antagligen kommer det hela varken att bli vackert eller behagligt. 

Jag bor alltså i Schweiz och inte på Bahamas. Även om det är lätt att tro det. 

Ja, käranån! Det är så att jag får flashbacks från förra sommarens varmaste turkresa (det finns alltså anledning att fara till badplatsbefriade Istanbul annan säsong än just densvinvarmasommarsäsongen), då jag låg i en liten, utmattad hög i skuggan och väste jag dööör, jag dööör.

Så varmt är det. 

Fönstret står vidgavlad dygnet runt, med följden att taket är prickigt av flygdjur. Kläderna mina är så svettiga att jag får hänga upp dom på tork. Och igår badade jag till och med en sväng i floden bland fiskar, hurtsimmare och ganskaså starka motströmmar. 

Vi fick plats på front row där man kunde dingla med benen och fundera över vad man skulle ta sig till om ens skor råkade halka ner i vattnet.

För konsertigheterna gick också bra!

Det var värsta häftiga hipphopparbandet från Sverige som spelade/ sjöng /rappade och det hela var så medryckande att både jag och vännerna hoppade högt i extas när det hela drog igång, trots att ingen av oss någonsin hört talas om bandet Looptroop rockers tidigare.

Detektivigheterna gick bra.

Min assistent Kajsa och jag åkte i fredags långt ut i obygden med både tåg och buss och smög sedan ikring både länge och väl innan vi hittade det vi letade efter. Sedan satte vi oss nöjda och lättade på en gräsplätt i utkanten av en parkeringsplats och avnjöt där en picknick och det beröm vår arbetsgivare levererade telefonvägen. 

Härligt!

Det är en händelserik tid vi lever i. Idag till exempel planerar jag att starta min karriär som detektiv, middaga i Schlieren och sedan plocka fram mina väl fördolda hemlandskära sidor och gå på svennebanan-hiphopkonsert. Och som ni märker är det den förstnämnda av dagens event som är det mest intressanta. 

Jag har alltså, för maxad framgång, laddat med mycket skönhetssömn, ett rejält morgonmål, mörka solglasögon, en kompetent assistent samt en bild på en tjock katt. 

Och mer än så kan jag av uppenbara anledningar inte förtälja. 

I måndags gick sistaste organiserade zürichaupairträffen av stapeln. I knarkparken invid floden. Det var knytkalaspicknick som stod på schemat och själva knytigheterna var så rikliga att jag blev tvungen att klättra på alla fyra över filten för att nå fram till kanelbullarna i mitten.

Idag har jag förlängt mitt cv med en rad, då jag gjort en insats på de folkdräktsbeklädda norrmännens nationella dag som rikligt avlönad våffelgrädderska.

I fyra och en halv timme stod jag i solen på en sjöutsiktig balkong och det var fyra och en halv mycket aktiva timmar, må jag säga.

Fyra och en halv timmar under vilka propparna gick fyra gånger, jag brände fingrarna på våffeljärnet sex gånger och creme fraichen (?) tog slut en gång.

Inatt har jag sovit så fantastiskt dåligt att jag känner pressen från mitt eget bittra inre att skriva ett upprört inlägg om det hela. 

Här kommer det!

Idag är dagen då Sanna fyller stor och följdaktligen var natten till idag natten då vi skulle fira denna händelse.

Jag har just provat på en för mig heelt ny form av kyrkighet. Den trespråkiga gospelmässeformen, närmre bestämt.

En sak som är lite tråkig när man ska avnjuta en hård och kanske lite sur karamell är när den får en litenliten men mycket vass spricka i sig, som sedan skär upp ett sår i tungan på en, som i sin tur släpper ut en strid ström med blod i ens mun och kontaminerar hela den trivsamma karamellsmaken med sin äcklighet.

Häromdan hade mina finvänner bestämt att det var kvällsparkgrillningsdags. 

En fantastisk bestämmelse, tyckte jag att det var och frammande vid tanken på det hela en gudomligt smaklig fantasi där en blandning av marabouchoklad i bränd banan gifte sig perfekt med en gummilik haulomiosts sälta och där en kallhärlig bira glittrade idylliskt i kvällssolsbelyst glasflaska.

Men så när jag anlände till butiken, där mina kulinariska drömmar genom effektiv inhandling skulle bli verklighet, krossades plötsligt min idyll. På ett brutalt sätt dessutom. 

För kan ni gissa vad jag hittade i butiken?

Inte?

Den här veckan har vi kändisbesök i kyrkan. Av sveriges mest läste barnboksförfattare.

Det är varmt i stan nu. Sådär såatt man måste klä av sig naken, slänga av sig täcket, vidgavelöppna fönstret och doppa tårna i fontänen utanför för att ens komma i närheten av den svalhetsgrad som krävs för insomning.

Om en liten månad och fyra små dagar far jag hem igen till Sverige. Kan ni TRO va?

Inget mer låt-oss-sjunga-bellmanska-allsånger med seniordamerna blir det då. Inget mer hur-smugglar-man-svensk-välling-på-smidigast-vis-fika med småbarnsmammorna. Inget mer vi-sätter-oss-i-ringen. Inga fler mina-aupairbarn-är-dummare-än-dina och inget mert i-parken-häng och inga fler hemlängtiga ikeaturer och ingen mozzarellamiddag i Oerlikon. Inte ens någon mer mövenpickfrossa med glassgalen präst. 

Innan kameran dog hann vi bland annat med att åka europas största bergådalbana i Frankrike. 

Igår fick  Kajsa och Kajsa och jag plocka fram våra patriotiska sidor, då vi fått äran att agera serveringspersonal på värsta eventet för nordisk design. Vi spände på oss våra gladaste leenden, övade in några käcka servicerepliker och svängde våra ljusblonda hår hit och dit i sommarvinden.

Och ojojoj, som det gick undan sen.

Det var snittar som serverades hit och vin som hälldes dit och glas som skulle diskas och skräp som skulle plockas. Dessutom var vi ju tvugna att provsmaka absolutvodkamonterns samtliga drinkar, samt med jämna mellanrum fylla fickorna fulla med dajm, utan att någon märkte det. Och alltsammans skulle vi klara utan att spilla en endaste rödvinsdroppe på en endaste prålig designerkavaj. 

Hej och hå. 



Det hela gick dock bra. Så bra att Therese, som är så pass designig och seriös att hon får vara gäst på kalaset, tog följande jätteglada bild, som jag nu skall klistra upp på mitt cv som bevis på mina fantastiska serveringsfärdigheter. 

I söndags morse avbröt alltså jag, Rita och Christelle våra skönhetssömnar nästan innan de hade kommit igång, för att hoppa på ett tåg till ett ställe långt borta i fjärran.

För att överleva det hela hade vi bunkrat upp med frukost i riklig mängd att avnjuta på tåget.

Kära nån vilken späckad helg som just passerat förbi! Det har varit kungabröllop som avlösts av valborgskalas som avlösts av s av förstamajutflykt till en stad långt borta och jag vet inte riktigt vad jag ska börja min redogörelse för det hela. 

Så jag gör som så att jag börjar mitt i smeten, med lördagens valborgskalas.


Jag följer inte med ut, sa jag till högt och bestämt då jag anlände till aupairkompisarnas samkväm, ty jag har på senare dagar förvandlats till en tråkig tant som hellre sitter hemma på kammarn än att vara ute och svänga de lurviga bland fesliga schweizare. 



Men sen så föll det sig som så att jag efter mycket om och men lyckades med bedriften att göra en inbakad fläta i mitt egna hår, och då fann mig själv så snygg att jag inte kunde med att undanhålla min skönhet för världen, och därför bestämde mig för att ansluta mig till det klubbande sällskapet. 




Så vi for allesammans, glada i hågarna, till ett knökat och svettigt hiphopdansarhak, där flickornas klackskor var höga och vassa och pojkarna förgäves försökte skrika raggningsrepliker i öronproppsdövade öron. 



Jag själv, som med tanke på mina planer för kvällen hade skippat både högvassa skor och små svettvänliga kläder fick mig en inblick i hur det känns att intaga dansgolvet i kill-outfit (lägg märke till lökring under höger skjortärm) = värdefull kunskap.



Men trots ofräschheter och klibbande hår fortsatte dansen nästan fram till gryningen, då vi lunkade hemåt för ett par (läs tre) timmars sömn, innan vi foro vidare mot nya äventyr.