Månadens man

Första juni idag och jag har med ett leende välkomnat månadens karl. Ett kortklippt muskelknippe med fräknar på axlarna.


Och ironiskt nog har vädret, för att ära den första officiella sommarmånaden, brutit den ihållande solstrålande trenden med småspiksregn och blötkyla. 

Jag vill dock inte vara den som klagar. Nej nej. Istället har jag tagit tillfället i akt och rastat paraplyet mitt på långpromenad och även passat på att förbereda mig själv på en sommar i Sverige.

Som börjar om tretton dagar. Hahaaa!

Vädret

Jag bor alltså i Schweiz och inte på Bahamas. Även om det är lätt att tro det. 

Ja, käranån! Det är så att jag får flashbacks från förra sommarens varmaste turkresa (det finns alltså anledning att fara till badplatsbefriade Istanbul annan säsong än just densvinvarmasommarsäsongen), då jag låg i en liten, utmattad hög i skuggan och väste jag dööör, jag dööör.

Så varmt är det. 

Fönstret står vidgavlad dygnet runt, med följden att taket är prickigt av flygdjur. Kläderna mina är så svettiga att jag får hänga upp dom på tork. Och igår badade jag till och med en sväng i floden bland fiskar, hurtsimmare och ganskaså starka motströmmar. 

Det finns dock ett ställe i stan som är lite nådigare mot svalketörstande brudar som jag. Där vinden från sjön blåser en i ansiktet och det ständigt luktar grillade köttingar och romantik. 

Dit kan man till exempel i sällskap med en god bok avnjuta solnedgång. Eller molnuppgång, som fallet var för mig igår. 

Ack Zürichhorn, vad jag har dig kär!




Avundsjukligheter

Idag har jag jordgubbat mig med god bok i strålsol och t-tröjevärme. Hade jag haft med mig ett ägg så hade jag troligtvis utan vidare stekt det på mitt brännheta svartjeansiga byxben.




Så. Ni är välkomna att avundsjuka av er i kommentarsfältet nedan. 





Moderiktigt

Häromdagen sken solen så förfärligt strålande i stan. Så mycket strålade den att jag var tvungen att bära båd solglasögon och keps. 

Anna tyckte att kepsen var ful. 

Jag sa åt henne att hon inte visste vad hon pratade om. 





This is how we do it in tha schweizarland, sa jag till henne och lyfte nonchalant min ytterst modemedvetna nästipp upp i vädret. 




Typ. 



Väderstenen

Igår var jag och församlingens alla damer på utflykt till Tyskland. Närmare bestämt så besökte vi en liten schwarzwaldsk by, i vilken man kunde gudstjänsta i kylig kyrka, luncha på pittoreskt värdshus samt spana på en gammal men fin synagoga. 

Utanför värdshuset i fråga fann vi nedan vädersten. En ytterst praktisk, ständigt aktiv meterolog, som så gott som aldrig har fel. Ta er en titt själva vetja!




Då stenen rör sig är det storm, och när den står stilla är det vindstilla. Är den blöt så regnar det och är den torr har man belönats med uppehållsväder.

När man inte ser stenen är det dimma och när den kastar skuggor skiner solen. Är den däremot vit så snöar det och har den trillat ner på backen har man drabbats av jordbävning.

Om stenen mot förmodan är helt och hållet borta har den med största sannolikhet blivit knyckt.

Jahapp. 



Vid vårt besök var stenen dock både blöt och lite rörlig, något som idag märks på min egen täppta näsa, tjocka skalle och nästintill igenväxta hals.

Men det är väl sånt man får ta, antar jag.

Väderlig ambivalens

Jag var ute på promenad innan. En handlings/motions/läsabokpåparkbänkisolpromenad.

Solen sken, som vanligt, männskorna ikring var glada, som vanligt, men mitt i alltsammans hade något skumt ägt rum. 



Framför stadens rådhus hade ett gäng rödvästade och plakatförsedda figurer helt enkelt dumpat en enorm hög med... snö. 

? ? ?

Balkong

För att fortsätta på gårdagens låt-oss-göra-läsarna-gröna-av-avundsjuka-tema vill jag hemskt gärna berätta att jag idag fikat chaiigt te på soligaste uteserveringen invid en plaskande flod med en strålande vän i ett doftmoln av intillfikande farbrors cigarill. 

Sen handlade jag keso och vitkål och promenerade hem genom en park, med knapplåstrasig, volymväxlande ipod i öronen.

Nu ska jag kasta mig på sängen, blunda och låtsas att jag har en balkong.


Sexton grader

Jag tror att Zürichs samtliga innevånare, av såväl mänsklig som fåglig karaktär, hängde vid sjön idag. De förstnämnda kastade brödbitar på de sistnämnda och de sistnämnda hackade, kacklade och släppte ner sitt avfall på de förstnämnda. 

Själv samlade jag inspiration till framtida solglasögeletning och samlade på mig ett par sköna fräknar på ögonlocken, slurpade i mig en förträffligt smaklig mangodricka och njöt av dageneftertrötta kamraters sällskap.

Judith brände sig i ansiktet. 



Loppisen och understället

Vi skulle gå på loppmarknad idag, Emma, jag och emmas barnvagn med tillhörande barn. Värsta stora tilldragelsen där läderväskor säljs för femfrankisar och fulnoppriga nylonsweatshirts trängs med fantastiska fynd i form av blommiga mockabryggare och små prydnadsugglor. 

Dessvärre låg det till på det viset att ingen utav oss vid morgonens påklädning vistats i närheten av en termometer. Inte heller hade vi haft tid att spana ut genom fönstret för att undersöka förbipasserandes nivå av påpälsning, varför vi alla darrade som små och nyfödda kalvar av kölden som rådde och blev tvugna att rusa oss igenom  härligheterna för att inte frysa fast i marken. 

Trist kan tyckas. 


En annan loppis i Bern, en gång när det var varmt. Snodd från Miia.

Som tur är råkar jag dock vara en kvinna fylld av visdom, som nu inför aftonens tillsofiaåkande och efterföljande diskodansande iklätt mig såväl dubbelraggarsockar som skidunderställ och fleeceförsedda yllevantar.

Lite för att ta uttrycket hetast på dansgolvet till en ny nivå också.

Vitamin D

Jag gick ut för att insupa den dagliga dosen vitamin D och fann mig själv svettandes i min våriga jacka och fylld av solenergi för veckor framåt. 



Bada

Idag har solen skinit på varm stad. Jag har suttit inne och smaskat svårätna bakverk med två små konfirmandrar och skrivit brev till Jesus Kristus.

Sen såg jag en tant som badade i sjön när jag spanade på solnedgång i min ensamhet på en bänk.


Så. Nu är det er tur. Vad har ni gjort idag?


Skön kille med luta och jagsjälv iklädd ett ställ jag inom kort kan gräva fram ur gömmorna.



Tio grader

Det sägs att det var tio grader varmt i Zürich igår.

Typ så att långkalsonerna osade onödighet och så att de vita vårskorna hoppade fram ur sina gömmor alldeles självmant. Så att det inte gjorde något att åka lite vilse på vägen till filmochvindruvekvällen hos Karin, eftersom jag ändå inte behövde knäppa någon jacka eller snurra någon halsduk runt huvudet för att överleva en längre färd till fots. Istället promenerade jag i sakta mak jämte hundpromenerare med leenden på läpparna och vårkärisar med händer i andra vårkärisars händer och förbi aftonöppna kafeer med filtförsedda uteserveringar.

Jag tar tillbaka det där med tre långa månader kvar till vår. Nu ska vi plundra gran och dansa runtrunt församlingshemmet tills vi slinker ner i diket.


Snö på palm

Jag var i Lugano igår ja. De snötyngda palmernas stad. 

Väldigt konstigt, det där med snö på palmer. Gör en lite förbryllad och rörig i skallen. 

Hursomhelst. Julegudstjänsten blev en festlig tilldragelse där syster Linda rockade loss på orgeln och jag drämde till med ett stämningsfull strålande jul på den väldigt skrangliga och tidvis överdrivet ekande synten.

Sedan bjöds vi på sju sorters kakor och kaffe ur porslinskanna av leende, julefridiga systrar. Jag fick julklapp innehållande finfina tessinska specialiteter och sen åkte vi tåg i massa timmar. Lika många timmar som vi åkte tåg på ditvägen. Jättemånga timmar tåg blev det alltså och jag sov som en stock och missade nästan hela härligheten.    

Fett med fail, alltså.

Polisbil framför vacker tessinsk vy.

Snö, framgång och avundsjuka

Kärahjärtanes vad det snöar idag. Typ så att man får pulsa i midjehöga drivor upp till affären, och åka pulka på handväskan hem. 

Ni undrar såklart hur det gick med gårdagens härliga och spontana sångframträdande. Jag skulle vilja säga att var en framgångsrik och lyckad tilldragelse. Den glada och förfriskade personalen dansade med till mössens julsång, skrålade lika entusiastiskt till hejtomtegubbar och dessutom lyckades vi med bedriften att sjunga hela jagsågmammakyssatomten i två helt olika tonarter. Samtidigt. Skillat ellerhur?

Hursomhelst så såg vi ut sisådär såhär på vägen till papperssalen, där eventet skulle äga rum. Nervösa och svinkalla, men ändå makalöst spexiga och peppade, som synes. Själv posar jag bakom kameran, in case att ni undrar. 




Och nu ska jag dra något gammalt över mig och oja avundsjukt över att systern min ikväll ska få gå på Robynkonsert. Och få betalt fört dessutom. Oj oj oj!







Bisarra staden Basel

Igår var jag, likt så mången annan onsdag, på utflykt till den bisarra staden Basel.

Ja. Jag säger bisarr i brist på bättre beskrivning av de hysteriska väderväxlingar som rått där de senaste dagarna. Från många minus till fjorton grader plus på bara ett par, tre, fyra dagar. Det är en ökning på cirkus tjugo grader på en halv liten vecka det, och enligt hörsägen skall det hela bero på någon typ av fön. Konstigt. 



Hursomhelst var det hysteriskt trevligt i Basel, med en massa glada au-pairer och juligt knytkalas. Min fuskhembakade brödmixlingonlimpa gjorde succé och jag gjorde upptäckte ny smaksensation: risalamaltadoppad mango.

Hujedamig så gött det är!


Die slask, die!

När den första snön kommer brukar jag tänka att jag minsann aldrig skall tröttna på det ljuvliga ljus den för med sig, den julestämning den framkallar och den härliga kylan den sällskapar med. I år skall jag minsann njuta av den helhjärtat och utan bitterhet vänta ut den tills den lämnar marken självmant, tänker jag så gott som vart år och trallar så i glädje en vers av jagserdetsnöardetvarvälroligthurra. 

Men. Idag kom den första slasken. 

Grå och blöt och deprimerande ligger den på trottoaren och slarvar och med ens är var sprudlande tanke som bortblåst. Die slask, die! vill jag skrika och helst samla ihop alltsammans i en stor hink som jag sedan gräver ner i jorden och aldrig mer behöver se. 

Men med tanke på min brist på båd hink, spade och muskelstyrka väljer jag istället att behandla den med ignoransmetoden. Baka en rulltårta och låtsas att den inte finns. 

Just nu funderar jag på åt vilket håll det är tänkt att själva tårtan skall rullas.
Kortsida mot kortsida väl?
 

Rättrullad rulltårta


Dagens värj-dig-från-kylan-tips!

Idag är det måndag och bara för det (och kanske lite föratt jag gillar er) skall jag nu dela med mig av mitt bästa värj-dig-från-kylan-tips!

Som alla vet är det ju kroppens alla utstickande kroppsdelar som främst ligger i riskzonen för förfrysning var gång vintern anländer. Det är fossingar och fingrar och i vissa fall putande magar som tar stryk.  Men en sak som tycks ha gått vinterklädstillverkarna omärkt förbi är den lille rackaren som lyser röd i vart och varannat ansikte i tider som dessa.

Jag talar såklart om näsan. Snoken. Kranen. Ja. Ni fattar grejen.

Nu är det alltså som så att jag hittat lösningen på problemet. Den ultimata näsvärmaren är funnen. Ta er en titt på bilden nedan, vetja!



Tag alltså första bästa kompis, tryck in näsan din i kinden på denna och berätta sedan valfri leendeframkallande rolig historia. Vips så är problemet löst! 

Fantastiskt!



Vad som komma skall

Det är ett väldans snickesnack om den där snön som fallit i svea rike idag. Om vinter och kyla och hemskheter. 

Samtidigt går ryktena om att Schweiz har en svinkall vinter att vänta. Och jag själv börjar frukta om inte för mitt liv så för mitt vinterliga välbefinnande. 

Redan under gårdagens sjugradiga småsoliga oktobereftermiddag tyckte jag nämligen att det var läge att plocka fram fulla vintermunderingen. På med vantar, mössa, halsduk, yllejacka, stövlar, sockar och underbrallernatajts och ändå darrade jag som en nyfödd kalv när aftonen kom och jag blev tvungen att vänta på buss utomhus i fyra minutrar.



Med underbrallernatajts, lyckligt ovetande om vad som komma skall.

Schlagrahm

Det är måndag och solen skiner. Jag har skalat tolv picknickägg, hackat en gurka och varit på konditori och skvilleriskvallrat med Emma, som turligt nog återvänt till stan efter lång frånvaro. 



På konditoriet kunde man dricka heisse Schokolade mit Schlagrahm, även om jag hellre hade kallat det Schlagrahm mit einem kleinen bisschen Schokolade. 

Både gott och nyttigt, som far min hade sagt. 


Den årstidliga kluvenheten

Inte nog med att jag bor bredvid en ständigt kissande fontän, ikväll har även juleljuden flyttat in i stugan min. 



Eftersom sommaren på grund av den väderliga ambivalensen tycks vara tillbaka övar nämligen traktens nordiska kör på sina sanktaluciastämmor med öppna fönster i afton. 

Och jag känner liksom litegranna att jag inte vet vad jag ska känna och bejaka i denna smått skruvade situation. Sommarens varma vind som fladdrar förbi? Höstlövens granna kulör? Den inbillade doften av glögg?




Passande bilder månne?

Tidigare inlägg
RSS 2.0