Under min tid i Schweiz (som i skrivande stund uppgår till cirka tjugusex timmar) har jag lagt märke till några från Sverige avvikande fenomen. Vi tart i punktform va? Det gör vi.


1. I Schweiz ser mjölkpaketen ut som yoghurtpaket, yoghurtpaketen ser ut som kräm fräsch paket, jospaketen ser ut som mjölkpaket etc. och så vidare och vidare. Iockmeddetta kan det hända att besvärlighet uppstår för nyanlända volontärer som jag.

2. I Schweiz har man på sig skorna inne. Typ som i fräcka amerikanska komediserier. Det betyder att man inte bara måste ha vädertåliga och rejäla skodon. Det betyder också att man måste ha sköna och innevänliga skodon. Allt i ett. Hela tiden. Besvärligt.

3. I Schweiziska nyckelhål (eller åtminstone vissa schweiziska nyckelhål som leder till vissa volontärers dörrar) måste man trycka i nyckeln uppochner och dessutom vrida om den åt fel håll, två varv för att komma in i önskat rum. Tokigt. 

 

Rum i vilket man enligt seden bör bära skor.


Nycklar som bör stoppas och snurra runt på fel håll.

Säng, från vilken datoren min ännu inte kan uppkopplas till internätet.

Ikväll, gott folk, har det varit damkalas i föräldrahemmet. Fyra stycken var dom, damerna, och livat var det hela kvällen.

Mummel mummel mummel hohohooo mummel mummel mummel hohoooooo, lät det oppifrån (ty vid denna tidpunkt befann jag mig i den spindelkryllande källaren). Och visste man inte bättre hade man kunnat tro att man hamnat mitt i värsta ståuppshowen på närmsta hönshus.



En av damerna- moster lisen grisen.

En annan av damerna- moster titti, som för övrigt var väldigt tjusig i håret idag.

Inom kort kommer även jag att lägga mig till med denna underliga mummelgapskrattvana, sägs det, då just den tycks vara ett utmärkande drag hos den vuxna generationen kvinnor i min släkt.

Och vuxen skall jag alldeles snart bli. Igår var jag nämligen på kafé med min ömma moder, och fick helt sonika för mig att betala för hela kalaset. För att vara trevlig. För det får man vuxenpoäng såatt det både räcker och blir över.

Det säger iallafall min mamma.

Av någon outgrundlig anledning överlevde jag natten. Eller, outgrundlig och outgrundlig. Jag flydde helt enkelt fältet och gömde mig för faran i annat rum och annan inte riktigt lika sovanpassad soffa och nu är jag bara en smula sömnig och stel i ryggen. Ni är alltså inte av med mig. Än.


Och idag är det tisdag. Den tjugofjärde augusti. Sex dagar kvar till avfärd och mitt mål med dagen är att klämma ner hela mitt liv i denhär.

 
Röd resväska

Ellerja. Mitt liv komprimerat till tjugo kilo. Typ som en femtedels garderob. Eller kanske jacobs vänstra arm. Som för övrigt är prydd med en alldeles ny panda, som för övrigt heter Alf.

 
Alf

En vecka kvar till flytten till tobleronens hemland och jag bestämmer mig härmed för att det är dags för nedräkning. Vi börjar idag med sju dagar kvar. Hej och hå!

Den sista svenska måndagen innan avfärd har alltså tillbragts till hälften på inaktivast möjliga vis: i jacobs soffa med en påse överblivet biogodis från gårdagen och en fet platteve som enda sällskap.

Andra halvan blev en så kallad pärs. Skoshoppingtur med rediga modern stod nämligen på schemat, och de knöliga monstrena som ibland kallas fötter var dessvärre inte mer samarbetsvilliga än vanligt. Tyvärr.

Den tredje halvan (?) firades på indisk restaurant (som för övrigt inte serverar glass), med anledning av föräldrarnas trettiofemte bröllopsdag. Fattar ni? TRETTIFEMTE! Käranån.


Utanför indienresturangen som inte serverade glass.

Mor och far åååhar rört över systers snyggelisnygga paket och mitt finfina poem.

Hihiiii, säger syster och ler sitt snyggaste leende.

Trots det av spindeldödande orsakade regnet blev detdär bröllopet urvackert. Både bruden och gummen sade ja i kyrkan.


Och maria spelade och sjöng så tjusigt att vi alla grät.

Och den efterföljande festen var så festlig så. Brudabrodern /bröllopsvärden Jacob passade på att kasta skor på brudparet, eftersom sådana aktiviteter i gummens hembygd är alldeles förbjudna.

Bra påpassat ropte jag.


Och till er outfittetörstande läsare kan jag hälsa att jag var hemskt läcker i ett av mosterns partyställ. Grön klänning med stålullskofta blev det. Några bilder finnes dessvärre inte, så ni får nyttja er fantasi. Sådetså! 

Inget ont som inte för något gott med sig, kamrater!

Idag har gårdagens onda flytt från den glada batterigatan nämligen fört med sig god träningsvärk i de små så kallade bicepsarna som så stolt figurerar i bild nedan.

Stolt biceps.


Och med träningsvärk i bicepsarna blir man snart stark och snygg. Och är man stark och snygg behöver man aldrig vara ensam. Hoppas jag.

Det kommer gå bra, det här tillutlandetflyttandet. Tror jag.