När vi alla var uppätna tog vi tåget tillbaka till stan. Jag utforskade perronngens utbud av automatgodsaker och hittade en burk cannabis-iste till förmånligt pris. Köpte dock inte nej..

Och när vi sedan kom in till stan prisade jag mina härliga dubbla raggarsockar för deras närvaro, lät mig på sedvanligt vis hånas av portvakt på häftig klubb för att sedan efter lite om och men godkännas och skickas upp i en läskigt liten hiss till ett dunkande och blinkande dansgolv. 

Där plåtade jag mina dansande vänninnor och kände mig för ett ögonblick som en häftig vimmelfotograf.



Och sedan dansade jag litegranna själv, trampade några närgångna schweizare på tårna (entschuldigung, entschuldigung), smög mig in för att checka läget i vip-loungen, målade på lite läppstift och vips så var alla vännerna borta.

Ensam och vilsen stod jag kvar i ett hörn, med modlöshetens skimmer över hela min varelse. 

Turligt nog dök då plötsligt och från ingenstans en litegranna svensktalande innebandyspelande bekantskap upp och botade min ensamhet, hjälpte mig leta rätt på kamraterna och tillrättavisade mina tyska felsägningar. Skönt. 



Sen gick jag hem.