Hursomhelst så händer det lite titt som tätt att det drar ihop sig till familjefest i församlingens hus, då hela familjerna tar sig hit för att exempelvis plundra julgranar eller sjunga astridlindgrensånger. Massor av för mig okända föräldrar tornar då upp sig och invaderar lokalerna och bidrar med härlig förvirring med sina olika språk och okända uppenbarelser. 

Kanske vimlar det då av sextiofyra lussekattssmaskade barn och föräldrar och kusiner och aupairer och då är det inte lätt att veta vilket barn som hör till vilken förälder, vem som förstår vad man säger och vem som hoppar kring granen utan en tanke på att han eller hon faktiskt är en liten groda.

Och det är vid sådana tillfällen det kan hända att man börjar prata jättelångsamt och lätt idiotförklarande med en pappa med alltför djupt värmländsk dialekt, eller rentutav tar till det tyska språket för att underlätta för en tystlåten västmanlänning, som man dömt av det lustiga uttalet tror är av utländsk härkomst, så att det blir sådär pinsam och tryckt stämning.

Ibland är det inte lätt serni.