Igårkväll tog jag mig en tur till Basel för att hänga en smula med den sköna aupairgruppen som träffs där varannan vecka.

Där är de så härliga och blandar friskt ihop danskor, svenskor och finskor med kanadensiskor och sydafrikanskor för att diskutera hemlängtigheter, leka underliga lekar och intetgöra varje nyttighetsnyårslöfte med hembakta kakor i överflöd. 



I samband med min resa till staden i fjärran, som förövrigt brukar ta ungefär lika lång tid som självaste vistelsen, fick jag även tillfälle att öva litegrann på min tågåkningsteknik, som främst innebär att jobba för att inte bli nedmejad i tågträngseln som ofta råder i Schweiz större städer om kvällarna.

Tricket är alltså att hålla sig tryckt intill tågets väggar vid själva utsläppet av avstigande passagerare för att sedan, i precis rätt ögonblick kasta sig fram framför kön av påstigande som trycker sig mot öppningen för att först av alla rusa in i tåget och knipa de bästaste platserna, som i allmänhet utgörs av ensamsäten med fötterna i tågets färdriktning.

Här gäller det dock att passa sig för att inte råka hamna i en förstaklassvagn, eftersom ett sådant misstag både kan innebära personlig ruinering i form av faslig felåkningsböter och förverkligande av mardrömmen att få tillbringa resan stående. 

Och efter cirka fem månaders övning klarade jag mig igår alltså utan både trängselskador och böter.