Efter sisådär fyra dagar i vågrätt halvslumrigt läge anser jag mig nu vara friskus nog att återvända till bloggosfären och formulera orden jag har saknat er.

Här har ni en bild på den lilla bit ingefära jag försökt trycka i mig för att lindra symptomen av mina åkommor. Den ser ut som en ledsen dinosaur. Ungefär som jag känt mig de senaste dagarna med andra ord.

Mycket talande bild. Bra gjort ida. Bra gjort!

Idag har jag varit på dejt med aupair-lovisa från Basel. Hon ville bli visad stan och dricka choklad och det hela var så trevligt så, tills min näsa gjorde uppror och började spruta blod på oss och inärhetenvarande solande folk som blev tvugna komma till vår undsättning med näsdukar och oj oj ojanden. 

Sen tog näsdukarna slut och då fick jag gå och bloda ner närmast befintliga offentliga toalett, som för övrigt hade kombinerad toalettstol och handfat. 

Jag kan tänka mig att efterkommande toalettbesökare ansåg mig vara en ytterst osmaklig människa. 



Lovisa var dock glad då hon fick skåda en jättestor kyrkklocka

Häromdagen var utlandskyrkans chefer på besök hos oss här i Schweiz, för att kika på körkan, se till att vi skötte oss och litegrann för att få äta lunch på europas äldsta vegetariska restaurang. En restaurang jag besökt en gång tidigare men inte riktigt fått ögonen SÅ uppspärrade för innan. 

Vi provade alltså på deras enorma, väldoftande och heltjusiga buffé och jublade i kör över vegetarianismens förträfflighet. Jag var tvungen att prova allt, och var glad att slippa betala för kalaset. 

Vad vi vid det tillfället inte visste var dock hur vår nyfunna favoritrestaurang ser ut nattetid. Det vet jag nu. Inatt for nämligen jag och mina kamrater dit för att diskodansa tills fötterna trillade av. Turligt nog satte dock den svettiga trängseln, den volymstegrande musiken och min egen trötthet stopp för det hela i tid och jag kom hem med fossingarna i behåll. 

Idag vaknade jag pigg. Kan inte komma ihåg när något sådant senast inträffade.

Under gårdagens fikadejt kom vännerna och jag att tala om våra bästa stay-strong-and-healthy-dieter.

Ja, eftersom vi inte kommit längre än till slutet på januari ligger det ju till på så vis att stor del av befolkningen fortfarande lever i nyårslöftenas efterdyningar, där optimistiska planer på nya sunda livsstilar fortfarande florerar bland folket och konversationer av detta slag på intet vis är ovanliga. 

Hursomhelst hade det fallit sig på det viset att Emma strypt sitt kolhydratintag ungefär i samma veva som jag själv börjat vandra på den vegetariska vägen, och till råga på allt gick nu Juddan på en diet som förbjöd henne att äta sås!

Med andra ord insåg vi att det på en gemensam middag för vår del inte skulle kunna serveras mycket annat än ett par små salladsblad, att summan av kardemumman av våra dieter var anpassad för en ätstörd näringsbristlig varelse med för mycket karaktär och för lite livsnjutardrag.

En sån varelse vill väl ingen vara, tänkte jag och bestämde rätt och slätt att vi var tvugna att åka till IKEA och förhindra det hela med en rejäl semmelfrossa.   



Det hela gick dock lite lagom bra, då ikeat inte riktigt förstått att semmelsäsongen redan var i full gång. Men gräddfyllt bakverk som gräddfyllt bakverk, tänkte jag och slängde i mig det bästa subsitut jag kunde hitta. En Schwedentorte i miniatyr. 

Söndagsnöjet fick bestå i att gå på promenad i stadens yttre kanter, långt långt, för att inse att det häftiga kafét som skulle besökas på intet vis planerade hålla söndagsöppet. 

Sällskapet var dock inte det sämsta. Emma och Judith med sina varsina stora, svarta och häftiga modebloggarkameror följde med, visade vägen och hjälpte till att klaga över det gråkalla vädret. 

När våra stixigt genomfrusna spiror till ben tröttnat på att promenera begav vi oss dock till kakvännernas kafé för paus. Där drack vi helgkaffe och åt inga kakor och vännerna diskuterade framtida fotoprojekt och häftiga objektiv och jag och min lille Kurt (kamera) gjorde vårt bästa för att inte känna oss utfrusna. 

Låt dig inte tryckas ner av de stora svarta pojkarna, sa jag till honom. Att vara stor och utvridbar är inte allt och för mig är du fin och värdefull fast du är liten och grön och ibland lite ofokuserad och darrig.

Och så klappade jag lite uppmuntrande på honom och vips så hade knäppte han, av ren revanchlust, tre stycken alldeles jättetrevliga bilder. 

Se där!


Juddan och misstänksam bordsgranne. 


Fräck Emma och ännu fräckare svart kamera. 

Blev lite butter över att inte ha blivit upplyst om att dresscoden krävde rutig herrskjorta men försonades sedan med mitt utanförskap och tillbringade resten av kvällen i ett välmående, mätt och förnöjt tillstånd. 

Jag var alltså hemma hos Sofia på middag igårkväll. I Herrlieberg. Ni hör ju själva hur härligt det var.

Ylva och Malin lagade maten. Jag stod för kryddningen. Alexandras medhavda kamrat lärde mig att skåla på vietnamesiskt vis (yo!) och till efterrätt blev det glass i lass med ekologiska maränger. 

De har visst fått för sig att stänga av linbanan upp till berget där min vän Emma bor. Fram till mitten på april!

Idag har jag maratondiskat från morgon till kväll. Efter smuligt personalfika, såsig seniorlunch och vinigt julbasarmedarbetartackkalas. Med träningsvärk i baken och inom kort säkerligen även i diskmusklerna. 

Under det sistnämnda partyt hade någon fått för sig att vi skulle förtära smörgåstårtor, och så pråliga kreationer har jag knappast tidigare i mitt tjugoåriga liv stött på. Typ så att man ville balsamera dem och placera dem i något glasdörrsförsett skåp för allmän beskådning i evighet amen. 

Julbasarsmedarbetarna föredrog dock att äta upp dem istället. Stollarna! 

Jag var i Adliswil och lunchade hemma hos Gerdan idag. Hon kom på att hon just den sjuttonde januari firar fyrtiofem år i Schweiz och bestämde därför att vi skulle slå till på stort med långpromenad på ett högt och härligt berg. 



Så vi åkte upp upp upp i en lite läskig linbana, spatserade över kullar, rötter och en och annan lerig pöl och hörde då i fjärran ett sällsamt ljud.



Några hundra meter bort stod nämligen en livs levande alphornsspelande schweizarkarl. Hej hopp, sade Gerdan då och vips hade hon blivit tjenis med tutaren i fråga som utan vidare erbjöd mig att både plåta och provspela hans instrument. 

Inatt drömde jag att jag var au-pair åt Charlie Schulman samt att min (manlige) kusin var på smällen. Det tog jättelång tid innan jag ens reflekterade över var ungen hans skulle ta sig ut när tiden väl var kommen. Sen visade det sig att han planerades att förlösas magvägen och sen vaknade jag.

Glad Judith med holgerdator och piffig vägg fylld av nyårspussar, mumintroll och manliga muskler.

Det är nåt lustigt med poliserna i det här landet.

Tre gånger den senaste veckan har jag bevittnat att ett helt gäng med poliser helt enkelt stoppat någon random människa, kollat igenom dennes alla fickor, stirrat lite bekymrat på personen i fråga för att sedan låta honom promenera vidare som om ingenting hänt. 

Och igår då. Då spärrade dom av halva tågstationen med polistejp och såna konstigheter, så att man knappt visste hur man skulle ta sig ut, med anledning av en bomb som enligt min ringrostiga tyskförståelse aldrig riktigt smällde.

Så. Applådera nu!

Jag är tillbaka på banan nu. Nästan iallefall för jag har ätit ikeaköttbullar och mövenpickglass med herr och fru präst och insett att det ändå finns vissa trevligheter även här.

Sen har vi burit en fullt påklädd julgran nerför tre långa trappor och blivit alldeles barriga och stuckna i armarna och magarna. Nästan krockade vi även med en av grannarna som bar på sin väldigt litna och nyfödda bäbis.

Kära nån så väl välkomnad jag är här i hemlandet. Typ såatt mina vänners imagenboende ungar ploppar ut för att hälsa mig välkommen så fort jag når hemlandets jord.

Nästan iallefall. 

Jag är framme nu. Helskinnad och bara en ynka liten timme försenad. Visserligen en fungerande telefon och tio blodcirkulerande tår fattigare, men somsagt: framme!

Redan i dagens första flygplan kom jag nämligen på den briljanta iden att slå av telefonen min, utan att kunna pin-koden. Och utan telefon blir man inte hämtad från någon flygbuss. Ack och ve!

Men sorgen varade inte länge, för sen fick jag läskeblask i komiskt liten burk och nu ska jag alldeles strax iväg till Jempa och Olle på värsta julåterträffspartyt.