Hur långt kan man åka utan att trilla över gränsen?

Vi driver ett litet projekt kallat hur långt kan man åka i schweiz på en helg utan att trilla över gränsen?, herr och fru präst och jag. Från sydligaste syd tillbaka upp i norr och sedan östöstösterut. 


Ja. Jag är alltså tillbaka från advents/jul/dopkalas i sanktgallen och hej och hå vilket party det var där. Den lilla dallriga orgeln från gårdagen var ett minne blott då jag fick sjunga om glädjebringande himlaväsen och spela fint på fräschaste flygeln

Sen åt jag största hallondoptårtan i sällskap med hon-i-sareks-moster. Dessutom berättade en glad fransk farbror med håret kammat över flinten värsta spännande historien om sin glada ungdom i kommunistkina, om det underliga klockmodet i Förenade Arabemiraten samt om sin komplicerade kanadensiska visumsituation. Jag nickande glatt och knaprade pepparkaka och var nöjd. 


Jempa utanför kyrkan. Appropå kyrka.

Och imorgon är det bara en liten dag kvar tills jag far hemåt för att fira white christmas. Jag hoppas dock på att självaste hemåtåkningen inte skall vara alltför white, så att jag slipper störta in i en alptopp och dö. Såhär i juletid.

Ni kan väl hoppas litegranna också? Hålla en tumme eller knäppa ett par händer? För min skull?  


Blondinida?

OMG, kompisar! Jag tror att jag har blitt en tant! 
En såndär blondinbellatant som unnar sig hemmakvällar med te och choklad istället för att röja stadens klubbar nätterna långa.


Samtidigt har något mystiskt inträffat.
Blondinbella har återgått till att bli en partyhare och dissar sjuttiprocentkakaon till förmån för förtiprocentvodkan. 


Ja, bortsett från att jag mölar dajm istället för sjuttiprocentare och aldrig riktigt varit någon svagis för vodka pekar alla fakta i en och samma riktning: Vi har bytt kropp!



Bella?


Ida?


Fett läskigt.

Ha så kult på restaurangen!

Vi åt jule-hejdå-alla-åpärer-som-åker-hem-middag igårkväll, åpärerna och jag. På purpur, som är värsta fräcka sitta-på-puffar-på-golver-resturangen kvällstid och dunkdunkande danshak om natten, allt i en härlig lila nyans. 

Man skulle kunna säga som så att vi valt den käcka tidpunkten litegrann mittemellan för intagandet av födoämnen, varpå vi fick en härlig mix av både dunkdunk och pågolvetpuffar.

Middagen som fick påväntas båd länge och väl var smaklig och dan. Jag slog till på en favorit i repris, i form av fruktsallad i currysås. Som mat och efterrätt i ett, med ett stänk av ryggstelhet till följd av de hysteriskt låga matborden. 





Och i detta nu hoppar jag på tåget. Till årets sista påhälsning hos nunnorna i Lugano. Tanken är att jag skall framföra några väl valda julesånger, till elorgelackompanjemang, och jag tror minsann att det kan bli succé!

Om inte tåget halkar av spåret, vill säga. 



Cocoloco

Ja. Igår kalasade vi alltså till det på storslaget vis, hela kyrkocrewet inklusive jag själv. På finrestaurang där knivarna låg i rätt vinkel på bordet, där såsen ringlade sig på estetiskt tilltalande vis i snirklar kring skumklickar och tryfflar.

Till efterrätt beställde jag värsta loco glassen. En rejäl en i fotglas med en hint av jul. Och den var så tjusig och den var så grann, men hur gärna jag än vill kalla mig själv smakrevolutionär kan jag inte med rent samvete rekommendera denna kombination.

Hör alltså upp, kamrater!

Kanel och kokos passar inte ihop.

Tyvärr.

Glad lucia!

Det är luciadag idag. Jag har traditionsenligt spanat på svts luciamorgon, även om det på traditionsovänligt vis blev framåt tolvtiden istället för tidigt i ottan, när mörker och kyla vanligtvis brukar ligga kring mitt hus och jag väntar på julen kring ett levande ljus. 

Hursomhelst så tyckte jag att det var en festlig tillställning i år. Kören var stor och välstämd, lucian var snygg men inte prålig och svennetrion bestående av clampan, sanna nielsen och hondendärsistasommanaldrigkommerihågvadhonheter lyckades med bedriften att sjunga tänd ett ljus utan att öronen trillade av i akut käckhetsförgiftning. Bra gjort!

Och för att fira denhäringa stora, glada och framför allt väldigt ljusa dagen tänker jag nu bjuda på bilder. De bästa från åpärtågsturnen, närmare bestämt. Håll till godo!




Så. Känner ni inte hur julestämningen nästan sprutar ut genom örona på er?

Åpärspecialare

Efter dagens luciatågande på en restaurang i utkanten av stan hade vi värsta julebakarkvällen här i körka, åpärerna och jag. Vi bakte pepparkaksälgar och kameler och giraffer och så gjorde vi knäck och ischoklad, fast det egentligen är ganska äckligt och mest onödigt.



Sen fick jag helt plötsligt en snilleblixt, en gudomlig ingivelse, ja som en klarhimmelsblixt trillade det i min skalle ner ett recept på värsta succegodisarna.

Till kamraternas ära kallar jag dem för åpärspecialare, även om de egentligen är chokladdoppade pepparkaksdegsmandlar, som ger ätaren en ljuvlig smakupplevelse innehållande det bästa av tre godisvärldar. Lite som den heliga treenigheten, fast i godisform.

Kan ni tänka er så delikat va? 






Att framgångsrikt mjölka en fiktiv ko

Opp i ottan gick jag alltså för att spana på kamrat Helenas projektarbetesuppsättning av den härliga musikalen RENT, på morrande schweizisk tyska (schweizertysk väderrapport kan för förtydligande av svårförståelighetsgraden med fördel pålyssnas här).

En fett värd tidiguppgång, må jag säga, med tanke på att föreställningen bjöd på båd dramatik, romantik, en del knark, aids och framför allt ett fantastiskt musikaliskt och skådespeligt framträdande från kamratens sida. 

Att Karin och jag, som gemensamt givit oss ut på detta äventyr, knappt förstod ett ord av dialogerna är såklart en petitess i sammanhanget. 

Massor av musikalare som sjunger om massor av minuter på rad. 

Helenan i fråga när hon med inlevelse och passion mjölkar en fiktiv ko.

Luciandet och frimurarna

Ni undrar hur det gick igår, om vi fick ta del av nåra sektiska hemligheter och framför allt hur de mäktiga männen reagerade på vår skönsång. Lugn lugn. Jag berättar. 


Malin och utsikt från parken utanför frimurargubbarnas tillhåll en annan gång när det var höst.

Det var en förväntansfull och ganskaså nervös skara flickor som i god tid innan framträdandets start igårkväll anlände till de mystiska fira murarmännens anrika högkvarter, där de välkomnades av en serveringsmadam och leddes in till ett rum fyllt av vinflaskor och röklukt. Där bytte de så om till sina tärneställ, övade igenom sina sånger fnissade obehärskat över den mystik som där rådde.

När tiden sedan var inne leddes de av samma serveringsmadam uppför trappor och genom korridorer tills de kom till en stor, mörk och massiv dörr, innanför vilken femtiofyra prydliga ordensmän vistades. Deras hjärtan bankade, ljuslågorna fladdrade och rösterna darrade likt ojande pensionärers, och efter en stunds nagelbitande och blickflackande knarröppnades porten.

Med en natt som gick tunga fjät och en lucia som skred med tärnor som släp tog de sig in i salen där männen satt uppradade i stearinljussken, med lustiga små förkläden i knäna och troligtvis djupsymboliskt blingbling kring halsarna. Karlarnas blickar mötte de vitklädda tösernas och deras rödvinsfärgade läppar hummade med i sång som radades på sång, applåderade artigt och begärde efter uttågandet om förlängning av det hela. 

En sån lycka, tänkte flickorna sedan, att vi med våran sång kunnat tillfredsställa dessa mäktiga farbröder musikaliskt och på så vis sluppit bli kidnappade av latinbabblande, kåpklädda sektisar med ritualbok och döskalle i hand. Och så firade de sin framgång med frukterna av sitt arbete, som bestod i finvin i riklig mängd samt chokladpraliner från en stor och exklusiv ask.

Och snipp snapp snut, så var sagan slut.

Att dricka blod ur vampyrkarls handled

Ni undrar om jag överlevde gårdagens visuella blodsutgjutelse.

Jag gjorde det. 

Även om jag halva tiden fnissade guppande åt det melodramatiska skådespeleriet och andra halvan darrande satt gömd bakom en kudde. Dricka blod ur en vampyrkarls handled liksom. Folk (jag) har ju svimmat för mindre. 

Nåväl. Jag säger väl som min gamle kungfumagister brukte, innan han uppmanade oss att kicka varandra i huvet: det som inte dödar, det härdar.


Sak man till exempel kan svimma av.

Sant blod

Ikväll har jag fattat ett ödesdigert beslut. Ett som antagligen kommer att påverka min närmast förestående framtid så till den milda grad att jag varken kommer kunna sova, äta eller tänka som vanligt. 


Ja håll i hatten, för nu blåser zürichs blodräddaste brud för första gången bort dammet från den första skivan i den första säsongen av decenniets blodtörstigaste serie.

Med lite tur och en gudomlig putt i rätt riktning ses vi igen i levande tillstånd.
Annars: solong långkalsong!

Livrädd men lite förväntansfull

Joddlande lederhosiga män

Idag är det andra advent, och andra ljuset är tänt.

Jag har ägnat dagen åt att fira lucia i förtid, glädjas åt kvalitativ svensk film, samt att förtära söndagsmiddag i välfylld ölhall med joddlande farbröder i ledriga hosor och med guppande ölmagar.

Stämningen som där rådde var minst sagt familjär, skulle jag vilja påstå. Var och en i publiken blev nämligen i-hand-hälsad och i den mån det gick tilltalad med namn från scenen. Fint!



Sören här nedan blev välkomnad som den gode familjefar som värmde deras gamla och vinterfrusna karlahjärtan. Iallafall om man skall tro min tvivelaktiga schweizertyska tolkning. 



Inatt jag drömde

Inatt drömde jag att jag skulle gå om gymnasiet. I Umeå. På värsta låtskrivarskolan. Och så skulle jag bo i ett kollektiv där det fanns spindlar och våningssängar. 

I skolan skrev jag en ganska fräck låt som gick litegrann såhär: 

Sleeping in my spidercrib,
feeling pains in my left rib.

Sen vaknade jag och nu eldar jag vörtbröd i rosten. 
Gött.
Det är tjejen på bilden som skrivit inlägget.

Skriller och Adam Brody

Igår var jag och Sofia på sagolikt skridskoäventyr. På värsta juliga slottet, med fotmördande hyrskriller och blinkande ljus.


Jag krockade bara en gång. Med en baklängesåkande konståkerska. 



Och Sofia klarade sig helskinnad och glad ur det hela.
Sen gick vi långt och länge, litegranna vilse och förbi en affär som hette likadant som en stilig skådespelare.


Och sen gick vi hem.

Falska köttabetar och rättrullad tårta

Ni undrar om julbordet blev lyckat, om jag rullade kakorna åt rätt håll samt om skinkan höll önskvärd kvalité. 

Och jag svarar ja ja och ja.

För vem är inte lycklig med en hög köttiga bullar i magen, två flaskor must framför sig och en griljerad juleskinka, som i smyg inte alls är någon juleskinka utan en helt vanlig schweizisk köttabit på fatet sitt? 


Och rullatårtorna blev båd tjusiga och smakliga. Turligt nog. Kanske för att mor min i sista stund upplyste mig om att det var långsida till långsida som gällde vid själva rullandet. Inte kortsida till kortsida alltså. Bra gjort, mor!


Uppstigen

Bra kalas igår då ja. Matigt, dansigt, suddigt och rätt gött var det. Keely från Kanada blev glad för sina paketer och nöjd med sin nya vuxenhet.




Och jag. Jag är vaken. (Vid den här tiden!) Väckt av min otroligt höga arbetsmoral och med en redig kopp snabbt kaffe i hand. Om tjugosju minuter bär det av till Basel. De smala spårvagnarnas stad. 






Blondinbella! I stan!

Idag är Blondinbella tillbaka i stan! Värsta anledningen till att sluta sitta inne och tråka och istället ge sig ut på hysterisk kändisspaning. Den här gången med kikare och någon typ av tabletter mot andnöd. In case jag skulle drabbas av svimmighet till följd av starstruckande, som sist.

Men först ska jag äta ärtig soppa och leda psalmig allsång.




Blondin med glasögon i Zürich.

Barnlös

Idag har jag gjort stan med två arbetande aupairer. Vi lunchade på mitt favoritigaste ställe, jag köpte mig ännu en brun väska och kände mig litegrann som barnlösa mostern. Den som håller upp dörren för vagnen och är snäll och smugglar kakor när morsan inte ser. 

Sen hälsade vi på den ena aupairskans kaféarbetande pojkvän. Han smugglade också kakor. 
Gött tyckte jag. 




En annan dag på ett annat kafé (som förövrigt ligger mittemot en läskig porrig biograf (vem är det förövrigt som får för sig att placera en porrig biograf mittemot ett trevligt kafé? (och vem är det förövrigt som får för sig att porra sig mitt ibland en massa andra snuskon på en biograf?))) när jag inte fick några smugglade kakor men hade på mig samma tröja som idag.

Harry Potter och nakenhånglet

Ja. Som sagt har helgen som förflutit varit en lycklig tid. En tid som uppfyllts av glada upptåg och allmänt göttigt chill. 

Bland de gladare av upptågen hör till exempel söndagkvällens besök på biografen, där vi beskådade en film om trollkarlar och dödsreliker. Till saken hör att varken Jempa eller jag någonsin besökt en schweizisk biograf tidigare, varför vi både gapade som sömniga fiskar vid åsynen av de hysteriskt höga ryggstöden på biosätena och självaste skärmen som nästan satt oppe i taket och med förundran välkomnade den efterföljande nackstelheten. 


Vad filmen beträffar uppfyllde den åtminstone mina förväntningar. Den magipirriga känslan infann sig, Ron var stilig och go i rutan och jag fick tillfälle att skrämma mina medtittare med ett par vettskrämda vrål vid väl valda tillfällen. 

Men som sig bör bjöd även besöket på ett par spännande överraskningar. Som till exempel när det mitt i filmen drogs igång reklampaus med bensträckare och tillfälle till popcornpåfyllning. Eller när den lille rare Harry all of a sudden och i ett moln av rök började nakenhångla med en lika tafatt Hermiåne.

What's up med det liksom?

'
Whats up with the naked hångling and the pissepaus and the really tall seats säger jag i suddig salong.

Pesto och lussekatt

Idag har jag äntligen fått vatten på min kvarn angående min ganska konstiga kulinariska övertygelse. Den övertygelse som åsamkat mig mången idiotförklarande blick och ett och annat hånfullt skratt. Ja. Övertygelsen jag talar om är alltså den som säger mig att smakkombinationen pesto och lussekatt är en smakkombination att hurra över. 

Aftonens middagsvärdinna Emma hade nämligen haft den goda smaken att råka handla saffranspasta i affärn, och att sedan servera den ihop med pestodränkta kycklingbitar. 

Gött tyckte jag, och även bruden nedan, även om hon litegranna förstörde det hela med den oheliga röda sås ni i kanten kan skåda. 




Så. Seså nu alla matkonservativa där ute. Ta steget! Prova! 
När ni blir gamla kommer ni bara ångra vad ni aldrig gjorde!

Hiltl

Igårkväll var herr Vegan och jag på finresturang. Och inte vilken finresturang som helst heller. Nej, faktum var att vi slutligen tog steget och besökte europas äldsta vegetariska sådana, och det hela var så imponerande så. 

Herrn fick degklumpar i buljong

och jag själv fick exotisk fruktsallad med ris och kokos och vispegrädde. Och ingefärsöl. 




Ellerja. Fick och fick. Betala fick vi också göra. 
Men ändå.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0