Därefter har vi ölat på en bar där sofforna var lapptäcksblommiga och diskolamporna värmde oss i ryggarna och där vännerna flödade så pass att platsen inte räckte till. 


Och idag har vi lagat pizza, glassat på mandarinkafé och beskådat en vidrig film om ett experiment. Dessutom har Jacob skurit bröd med sax och snart, om allt går enligt planerna, tagit ut soporna. 

Allt som allt alltså: Fabulous helg. 

Aftonens hedersgäst var alltså ingen mindre än hufvudrollsinnehavaren i den klämkäcka femtitalsfilmen ovan. En fröjdig farbror som bjussade på finrödvin ur den egna samlingen och lika glatt berättade om sitt skådespeliga och övriga liv. Ett övrigt liv som till större delen levts i trakterna runt Zürich. Passande nog. Och när vi vinat och soppat och pratat om det förgågna fick vi även beskåda mästerverket. På storbildsskärm.   

Ja. Kanske bör jag nu medge att varken filmen eller farbrorn var mig bekanta innan min ankomst hit, att publiken under filmvisningens medelålder antagligen låg snäppet under rollatorsberoende, samt att inte ett endaste litet klipp från filmen fanns att youtuba, trots idoga försök.

Men det är icke alls något som behöver betyda att filmen är redo för graven. Ack nej! Faktum var att den påvisade att även gamla stockholmare kan ha humor. Och att viss spänning kan uppnås även utan moderniteter som tre-de och...färg. 

Alltså: Bra gjort Peter!

Ja. Som sagt försov jag mig imorse och anlände med andan i halsen och strumporna utochin till personalfikamötet sisådär tre kvartar senare än planerat. Till mitt försvar kan jag dock meddela att det var de svenska hollywoodrfuarna som hållit mig vaken alltförlänge kvällen innan, samt att jag drömt om jobbet mitt ända fram till vaknandets stund.

Och turligt nog är det vänliga och förstående kollegor jag arbetar med, som bjöd på frukostkakor istället för att ge mig förebrående blicken. 



Fortsättningen på dagen har även den gått i de inte helt sällsynta fikande och trevligheternas tecken, med härlig träff för daglediga. Där har det bjudits på kaffe med grädde och fem sorters kakor, och mitt i sockerruset bjussade jag på ett par bejublade och sköna allsångsvalser. Kan det bli bättre va?

Idag är det söndag och söndag betyder fikadag. Väldigt mycket fikadag.

Himlen har nämligen hängt grå över staden hela dagen och inte lockat till så mycket utomhusaktiviteter över huvud taget. Dessutom är ju fikaställena några av de få som förstått tjusningen med att hålla öppet även på söndagar. (Bra förstått av dom.)

Dessvärre stängde dock de allra raraste av gamlastadskonditorier alldeles precis när vår fikalust var som starkast, varpå våra steg ledde oss till ett visst berömt kaffehak.

Mariemedlångahåret, Emmymedkortahåret och Linnmedmittemellanhåret.

Igårkväll tog Maja med mig som dejt till ett kalas i stadens utkant.

Jag fick då snabbt lära mig att ett sådant jobb ej bara går ut på att sitta framför en data och googla random grejer hela dagarna. Nej, faktum är att man kan syssla med både det ena och det andra. 

En farbror, som förövrigt nästan varit min granne en gång i tiden, berättade tillexempel att han hade som jobb att plocka bort otillåtna filmer från youtube. Jag bestämde att det var hans fel att pangpregos ap-program inte längre fanns att finna och bjöd så på en enkel utskällning.

Bra det!

Igår var jag på middagsbjudning i farbror Wastings residens. I farbror Wastings nyfräschinredda residens.

Emma var också där. Hon njöt i fulla drag av den kulinariska kycklingrätt värden alltsomhastigast snott ihop. Tydligen passade den utmärkt in i den proteindiet hon av någon underlig anledning går på.

Passade in gjorde också Keelys kanadensiska vän, som redan vid sin ankomst sattea på prov genom att tvingas att slänga ihop en sallad av ett gäng tomater och en djupfrusen bit mozarella.


Trots omständigheterna lyckades hon ganska bra med det hela. Kanske var det för att nycklarna till framgång låg och skräpade i en skål på vardagsrumsbordet.



OJ, så bra, tänkte jag när jag hittade dom. Nu kommer jag med största sannolikhet utklassa hela gänget när det blir dags för singstarande.

Men ack, så fel man kan ha. Di andra besatt nämligen oanade talanger och hoppade opp och krossade mitt övermod i sista stund. Är man kanadensare kan man nämligen lady gagas alla texter utantill, och kommer man från stockholm verkar det vara en naturlig följd att man också är tonsäker som en näktergal.


Vi bör dock inte glömma att en viss bloggare utklassade dem alla när det gällde nittitalspopdängor. Sådetså!

Och satt still gjorde hon när färgtuberna kom fram. Bra gjort.

Slutresultatet blev dock lite spretigare än väntat. Ellerva?

Skämt åsido. Armlös och grön av avund stod husets hallstaty och betraktade vad som pågick.

Och slutligen uppnåddes önskat resultat. Strike the nöjd-pose, hetsade jag de bägge flickorna. 

Och de lydde. Så tjusigt!

Så. Vad har ni gjort?

Ikväll gick jag på den socialaste ensampromenixen nånsin. Helt i godan ro och mol allena vandrade jag längs floden i riktning mot Judith och fikadejt, när jag plötsligt blev spontanutbjuden på kaffedejt av en medelålders ganska glad italienare. Eh, thanks but no thanks, sa jag och önskade herrn en fortsatt god kväll med en kyss på var kind. 

Blev sedan genom milda påtryckningar tvungen att handla en kraftigt överprisad kondom av en vulgärt utklädd italienare, som tydligen snart skulle bli far och enligt mina schweizertysktydningar behövde ekonomiskt stöd för att försörja familjen sin.

Håhåjaja, sa jag till Judith när jag till slut anlände till vår mötesplats. Nu behövs det minsann choklad och en redig kanna te, för att smälta dagens upplevelser! Och så fick det bli. På Macdånaldscaféet.

En perfekt avslutning på en trevlighetsstegrande dag blev det när Keely, jag och wastingpojken efter arbetande och studiers slut för dagen samlades i wastingpojkens lya för en skvätt gris de gris och en smula upcatchande.

Igår då.

Därefter bestämde vi oss för att utforska Oerlikons resturangutbud och drog oss därför mot traktens skönaste mexikoplejs, där vi i glädje och samförstånd slängde i oss en tallrik nachosar och varsinn exotisk drink.

Själv hade jag den goda smaken att beställa ställets smakligaste kokoskreation, som till bartenderskans förvåning inte innehöll någon alkohol överhuvudtaget. Nemasproblemas, ropte jag då. Vem behöver alkohol när det finns kokosmjölk? Och så sörplade jag glatt och snurrade ännu gladare den glittriga drinkpinne jag tilldelats. 

Så slängde vi oss in i diskussioner kring huruvida studieresultat är beroende av civilstånd samt hur odrägliga aupairbarn egentligen får vara innan man har rätt att slänga ut dem genom fönstret. Och tiden gick snabbare än tigertåget ...

Knappt hann Wastingpojken blinka lite flörtigt mot kameran...

...eller om det var mot Keely...

...innan det blev dags att rusa iväg till sista spårvagnen. 

Och i ett huj var jag åter hemma i city igen. Luktande som en gammal cigarettfimp. Så gårt när man lever i rökainnestenåldern. Hujedamig.