En svartvit spjuver

Jajusteja! Ni sitter ju hemma och försmäktar av nyfikenhet över vem det egentligen var som fick smaka min och Chantals utsökta rotfruktsgryta! Och så sitter jag här i godan ro, och gör ingenting för att lätta era plågor. 

Så.  Jag berättar väl då. 



Aftonens hedersgäst var alltså ingen mindre än hufvudrollsinnehavaren i den klämkäcka femtitalsfilmen ovan. En fröjdig farbror som bjussade på finrödvin ur den egna samlingen och lika glatt berättade om sitt skådespeliga och övriga liv. Ett övrigt liv som till större delen levts i trakterna runt Zürich. Passande nog. Och när vi vinat och soppat och pratat om det förgågna fick vi även beskåda mästerverket. På storbildsskärm.   

Ja. Kanske bör jag nu medge att varken filmen eller farbrorn var mig bekanta innan min ankomst hit, att publiken under filmvisningens medelålder antagligen låg snäppet under rollatorsberoende, samt att inte ett endaste litet klipp från filmen fanns att youtuba, trots idoga försök.

Men det är icke alls något som behöver betyda att filmen är redo för graven. Ack nej! Faktum var att den påvisade att även gamla stockholmare kan ha humor. Och att viss spänning kan uppnås även utan moderniteter som tre-de och...färg. 

Alltså: Bra gjort Peter!


Kommentarer
Postat av: fridolina

det är fabolous. eller hur det ordet nu stavas. orkar int googla.

2010-10-29 @ 11:29:40
URL: http://fridano.blogg.se/
Postat av: Karin Bäckersten

Skojar du?! Vi hade den filmen inspelad på VHS från TV när jag var liten och jag såg den HELA TIDEN! Fråga mig inte varför men så var det.

2010-10-29 @ 17:01:51

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0