Barnens vän

Hörrni! Jag vill berätta om fetaste grejen som hände igår. 


I godan ro sitter jag på församlingshemmets matta och leder ett gäng gladlynta barnungar i fröjdig sång om sopbilar och bussar och tjocka trumpetspelande krokodiler med mera, när plötsligt en liten men rar dam får för sig att ta sina första steg. Mot mig! Kan ni tänka er så storslaget?


Oj oj oj, sicken intressant och inspirerande sångtant det där ser ut att vara. Henne ska jag nog kika lite närmre på och eventuellt bita litegrann i näsan. Hade hon antagligen sagt om hon besuttit talets gåva. Och så promenerade hon helt enkelt tvärs över mattan och kastade sig i min famn. Fantastiskt!

Säg hej till ida, barnens vän, som får de största av hinder att verka små.

wow, det var stort. Bra gjort! När var du förresten i paris? Jag funderar på att åka dit... är det långt från zürich?

ANNA: tack. jag var i paris i augusti. i en dag. det var fint. åk dit! ingenting ligger långt från zürich. en liten stund med tåg typ?

NÄE va underbart! :)



Syns vi imorn på sången? Jag ska tydligen ha fika (JA på riktigt denna gång ;D)

myyysigt =)

Så hääärligt Ida! Nu har du fått uppleva en del av glädjen som jag får uppleva i mina babyrytmik-grupper! Mammorna blir bara lite besvikna att sångfröken är roligare och intressantare än mamma, som varit världens underbaraste hitintills!

WÖÖÖÖÖÖÖW! Att inspirera någon till gå, det MÅSTE klassas som något stort! Jag är impad!