Min mor undrade om maskkalaset tagit kål på oss, med tanke på den svåra inläggsbrist denhäringa bloggen lidit av den senaste tiden. 

Det gjorde det inte. 

Snarare var det nog vi som kålade kalaset med våra fräna ställ och vår excentriska dansstil. Ägde klubben och vann hela stadens beundran, och sen handlade vi hamburgare och de dyraste fast värdaste tre decilitrarna vatten nånsin. Gött!


Men lyckan varar dessvärre sällan länge och nu har sorgens dag kommit. Jempa har lämnats på flygplatsen och jag har lämnats kvar i ostarnas land. Men det är med glädje jag tänker tillbaka på den tid som förflutit. På allt vi gjort och sett och upplevt. 

Om ni har tur kanske ni får höra mer om det sen. 

För först: Kaffe och desperata hemmafruar.

Rätt gissat prussy!


Nu går jag och Jempa all in inför kvällens maskeradpartaj med mitt livs första lösögonfransar. Dock utan renhorn och pandanäsor.


Jenny låter hälsa att det var en fabulöst utmananande sminkning men att det går bra nu. 

Kompisar! Vet ni vem som trillar ner i Zürich klockan sju ikväll då? 

Joni. 

Det är minsann skönaste bruden, som är känd för sitt köttsliga gillande (att äta kött alltså), sin fräcka lugg (om den nu fortfarande är kvar) och sitt tidigare samboskap med en viss känd bloggerska. 

Och så ser hon ut ungefär såhär: 



Fattar ni hur party det kommer bli eller?

Jag fattar knappt. 

Idag har jag fått post från min jordiske, men ändock nästintill allsmäktige fader. Post innehållande en helad klocka och min älskade kamera Kurts bortslarvade navelsträng (tilldatornsladd).

Det betyder att det  här hädanefter kommer bubbla över av bara bra bilder och att ni kommer slippa båd mobilkamerapics och stulna fotografier. Nästan iallefall. 

Så låt oss nu alla gemensamt och innerligt jubla över min faders förträfflighet!
Bra jobbat far!

Idag ska Jacob, som den rockenrollare han är, tatuera armen. Igen. En fett läskig uggla ska det bli, som enligt planen skall husera på vänster arm ihop med Leif och Alf. Pandorna alltså.

Se här sitter jag fortfarande hänförd och lycklig efter gårdagens konsertande, som såattsäga hoppade opp och kickade mina lagom höga förväntningar där bak. 

Ja. Det hela började iockförsig sparsamt imponerande med ett gäng mycket intetsägande brittiska hajar, men vad som följde därpå i form av rasparsång, munspelande och fiolgnidande var minsann så att man blev lycklig in i hjärteroten.

Det är ju för väl att det här i stan finns en hel bunt lättmutade au-pairer. En bunt som kan tänka sig att paketera papper i kuvert hela kvällen, för en så blygsam belöning som en pizza och fyra timmars umgängsel med mig utgörs av.

Och välast av allt är väl den trevnad och sorglöshet de alla utstrålar.

Lite såatt man vill dansa när man tänker påt.
Om det inte varit för de stela axlarna vill säga. 

Hörrni! Jag har börjat läsa en bok. En fantastisk bok! En jag-kan-inte-lägga-ifrån-mig-dig-för-du-fullkomnar-mitt-liv-bok! Ja, kära barn. Om denna bok skulle jag kunna tala mig varm hela, eller åtminstone halva dagen, men jag nöjer mig tills vidare med upphöjelse i form av ett blogginlägg.  

Ja. Hittills har Henrik bland annat lurat mig att tro att jag kan läsa, berättat för mig att man blir långsam av att tänka på gamla människor, samt lärt mig att man som blondin kan luras att tro att man är dum i huvet om man hör för många blondinskämt.  

Och för varje sida jag läser vill jag ropa "O lär mig mer du vise man!"
Så gör han det!



Till råga på allt har jag för ett litet tag sedan kommit fram till, alldeles själv, att författaren i fråga faktiskt ser ut precis som denhärkillen. Fräckt! 

Hörrni, kompisar! Lika viktigt som det är att få känna sig som en disketrasa lite nu och då är det att kunna dra opp sig själv ur självömkans träsk. Släppa klagerierna och hitta på nåt att sysselsätta sitt arma väsen med. 


Idag har jag

Fredrik fick sin första omgång nagellackering nånsin. På vänster lillfingernagel. 

Idag har gjort det jag är bäst på: fika och damma böcker.

Framför allt har jag dammat böcker. Och bokhyllor. Och ja, lite sådär allt som kom i min väg. Det var uppför stegen och nerför stegen och atjo och prosit och hit och dit i hyllorna som gällde.




Och en massa göttiga böcker hittade jag, som alla var utlåningsbara. Ja, det var så glädjande att jag log så stort att hakan min försvann.

Bland annat hittade jag en skön bok om taxar.

Och jag tyckte att den på ett fint sätt belyste schweizarnas förkärlek till att ha hundar i alla storlekar och former, överallt, hela tiden.



Typ såatt de har en egen avdelning för hundlitteratur på biblioteken.

Idag har vi haft återträff för församlingens gamla konfirmandrar här i kyrkan. En härlig tillställning med fem deltagare, inklusive mig själv och herr präst. En liten, men inte alls oansenlig skara, om jag får säga det själv.

Ty maken till väluppfostrade och samarbetsvilliga konfirmandrar har jag då knappast skådat tidigare under mina många verksamma år i konfirmandledarbranchen.

Ja, de båd jublade och skrattade åt mina välplanerade och fantastiskt roliga lekar, svarade artigt på tilltal och bad till och med om att få hjälpa till vid framplockning av förtäring. Typ.

Det var nästan såatt jag ville skaka dem lite lätt i axlarna och fråga dem var de gjort av sin rebelliska anda, eller typ säga något supermegatöntigt för att undersöka om de verkligen inte ens snurrade litelitegranna himlande på ögonen. Men jag avhöll mig från sådant och prisade istället det schweiziska landet för att uppfostra sådana o-obstinata ungdomar.

Så himla skönt och praktiskt liksom!



Här får ni hoppfulla bilder från min första tid som konfirmandfröken. Festligt!

Marcus med kapat ansikte och svan.