Har jag berättat om mitt nyårslöfte?

Jag menar alltså inte det där jag lovar att inte handla ett endaste litet klädesplagg innan den femtonde juni, inte heller det där jag lovar att skaffa mig en riktig schweizisk ickesvensktalande vän och inte heller det där jag lovar att bli världens seriösaste och mest aktiva bloggare.

Som ni förstår så åkte jag tillbaka till Schweizarlandet igår. Ett litet stopp i Amsterdam gjorde jag också, där jag hann prova fler taxfreeparfymer än jag mådde bra av och fick ont i rompan av de inkonfortabla väntestolarna. 

Hursomhelst var det en tragikens dag där jag lämnade glädje, snö, julefrid, vänner och kärlek och fyllda kylskåp bakom mig. Istället kom jag till ett snölöst men ändå äckelkyligt land, till ett folktomt rum, ett mattomt kylskåp och allmän tragik. Likadant som jag lämnade det, fast utan glädje och förväntan och oöppnade paket. 

Så, nu tillåter jag mig själv att sörja i en dag. Gräva ner mig under täcket, tänka på det förgågna och fälla en tår. 

Sen kommer jag tillbaka. 

Ta er en titt på den här hinken!

Jag tror bestämt att jag idag vaknat på helt fel sida, ty hela världen är ful och elak och allting går mig emot.

Klart jag var oppe i ottan imorse och tittade på kalendern. Kanske inte så tidigt som vissa andra, då det på intet vis är nödvändigt vid tittande på internetversionen. Men ändå.  

Hursomhelst tyckte jag det verkade sjukt lovande. Ritvas mumindialekt, Rogers fluffiga frisyr och dottern Isadoras känsla för vilka accessoarer som är "rätt" bäddar ju såattsäga för succe, vill jag påstå. 



Och appropå kalendrar har jag hört att man som bloggare litegranna är nödgad att bjussa sina läsare på just en sådan, nu när december månad anlänt. Frågan jag ställer mig är dock vad för någon typ som egentligen skulle göra sig bäst på idas sida.

Idag är det sista november och imorgon åker min apsilut närmaste zürichväninna till den svenska hufvudstaden för att inte återvända förens om två hela månader.

Det är ett faktum som dels betyder att det är helt okej att tröstäta sura godisar till tungan skrumpnar och trillar av, och dels att rollen som bästis, och den gåva av tid och uppmärksamhet det innebär, helt enkelt får givas åt någon annan.

Och jag tror minsann att det får bli julkalendern. 

Jag har julklappsångest.

Eller. Kanske inte ångest. Jag tuggar inte fradga, dunkar inget huvud i någon vägg och har inga självmordstankar. Bara en liten oro i magen över att glömma någon alldeles viktig, råka handla något helfel eller helt enkelt inte ha tillräckligt med frankisar för att med materiella schweiziska ting kunna visa min uppskattning till de näraste och käraste.

För vad ger man till exempel till sin kusins bägge bäbisar och till sin bästaste vän? För att inte tala om sin karl eller far eller sin gamle vän som är rar? Ja till alla vänner och folk man känner och släktingar hit och dit. Kanske ett smycke av granit, en flaska sprit, dynamit eller en liten godbit som ett bevis på min tillit.

Eller så får alla choklad.
Ja. Så får det nog bli.  

Nu. Nu är jag tillbaka från heldag på svennejulbasaren i Basel, där jag från morgon till kväll stuckit nejlikor i apelsiner, klippt till smällkarameller och vikit prydliga pappersstjärnor med rara men lite väl internationella ungar.

Typ shall we bastla zusammen lilla vän just put the nejlikor in die apelsinen genau genau till höger och vänster hela dagen lång tills ingen fattade nånting och jag visst tappade rösten en smula.   



Därför har jag nu ordinerat techillande och undermångatäckenisängenliggande åt mig själv, för att förhoppningsvis återfå hälsan till morgondagens hosiannadavidssonskrålande. 

Ikväll tittar jag på dethär programmet och förfasar mig till sömns. Vart är världen påväg, tänker jag och väter mitt vackra nya muminörngott med en modlös tår. 

Fy!

Idag har Jacob åkt hem och på radion spelar de passande nog all good things come to an end med den där furtadobruttan. Efter tio dagars himmel sörjer jag det hela med själ och hjärta, men för att uthärda den hjärtliga smärtan har jag listat braigheter med bli-lämnad-ensam-situationen. Hör upp, alltså:


ett: Jag kan gå genom rummet mitt utan att snubbla över varken strumpor, ölaflaskor eller karlar. 

två: Jag kan läsa hur många bloggar jag vill utan att uppmärksamheten störs av kikkllingar och folk som biter en i örona. 

tre: Jag kan blogga hur mycket jag vill utan att det hela nödvändigtvis behöver innehålla kärlekskranka bilder och andra läskigheter.

Voj voj, kamrater!

Kommer ni ihåg när jag gick på snoozningsavvänjning. Lite sådär i samma veva som olle skulle sluta snusa. En hård tid i allas våra liv, som trots allt i slutändan ledde till något gott. 

Hursomhelst har jag den tiden borta och förbi och jag har fått det rejälaste återfallet världen skådat. Ja, det hela började lite oskyldigt med någon kvart nu och då. Men med tiden har den där lilla kvarten expanderat och blivit längre och längre för att idag sätta rekordet på två och en halv timme. 

Plingpling var femte minut i tvåochenhalv timme blir trettio plingpling per dag och jag tänker så smått att det hela inte kan vara riktigt sunt. Nej.


Frukost= någonting härligt jag sällan får glädjen att avnjuta i tider som dessa.

Idag är det grått i världen. Det är sjutton långa dagar tills herr vegan kommer och hälsar på och jag har spillt ut min sista mjölk. 

Nästa helg ska mina vänner åka till Geneve och skriva högskoleprov. Det betyder inte bara att nästan all deras tid, som jag annars antar hade gått åt till att leka med mig, går åt till studier av prefix och sufix och liknande trams. Det betyder också att hela bekantskapskretsen osar framtidsångest.  

Jahaja. What to do efter det häringa slippslapparåret utomlands, tänks det. Vad ska man hitta på när framtiden hinner ikapp en och biter en i tårna? Flytta till svea rikes regnigaste stad för att läsa böcker i tre år och sedan bli arbetslös? Damma av formelsamlingen och återvända in på naturvetenskapens bana? Flytta ut i skogen och där försörja sig som jägare och samlare?

Ja. Frågorna som söker svar är många och svaren som söker frågorna få. Därför har jag planer på att ägna kvällen åt att helt enkelt våldgästa kamraternas studiecirkel, överösa dem med choklad och såattsäga lobba litegrann för carpediemsynen på livet. Eventuellt bränna upp deras högskoleprovspluggarböcker också. 


Back to school?

När  jag flyttade hit skaffades det åt mig en såndär kontantkortstelefon. Såatt jag skulle kunna kontaktas av min omvärld utan att det skulle kosta skjortan. 

Jag har fått en blåsa på tungan. Alldeles längst ut på spetsen. Det är stört störigt och gör att jag varken kan kaffa, prata eller tänka somvanligt. 

Resultatet blir alltså en lite lätt sömnvirrig och socialt understimulerad jag, som inte klarar av att göra annat än att nörda framför datan. 


Idag har jag tillexempel fått för mig att jag ska börja fixa och trixa med bloggdesign och annat tjafs. Flytta grejer hit och dit. Byta färger på saker och ting. Dra lite streck och hitan och ditan och man kan väl säga som så att det går lite sisådär. 

Typ  </lägg>#ner"=din<tönt> , säger datan.