Tråkigt och inte så passande nog tvingas jag tillbringa min bloggs första födelsedag på gråtande, rinnande, droppande och allmänt snorigt vis. Ikväll ska vi nämligen snickesnacka om hällristningar och äta linssoppa här i kyrkan.


Men, det är väl inget att gråta över, säger ni nu. Hällristningar är ju fräckt och linssoppa både gott och nyttigt.


Visstvisst, säger jag, men det är inte ni som måste hacka fjorton lökar för att soppan skall bli verklighet. Sådetså.
Och för att förekomma er en smula vill jag gärna påpeka att varken vattenimunnenmetoden, rinnandevattenmetoden eller tändstickamellantändernametoden gjort någon vidare nytta.



Men inget ont som inte för något gott med sig: nu är jag iallafall en mästerska på lökhackning. Något i stil med herrn här ovan, såattsäga.