Idag har vi haft finaste poesipensionärslunchen. Jag hade egentligen tänkt att ära tillställningen med ett litet egendiktat poem som jag tänkte skulle börja sisådär såhär:



Godmiddag kära daglediga skara,

tänk, daglediga, det borde alla vara!

Äta vegetarisk gulasch i ett församlingshem

istället för att jobba hårt från nio till fem.


Men, så fick jag så fullt upp med dukning och brödaskärning att hela planen försvann ut i tomma intet. Dock blev sammankomsten tämligen lyckad ändå, då sexton damer och tre farbröder mer eller mindre i kör fick uppläsa sina favoritigaste dikter. Fint!