Lusblomman är utflugen och äckligheten likaså. Och far och mor och jag har tillbringat min sista dag som tonåring på ett solstålande berg.

Jag fick litegranna storskälvan över att så snart bliva vuxen. Över att lämna tonårslivet bakom mig för att aldrig någonsin återvända. 

Far tröstade mig dock på finfint sätt. Lade sin hand på min axel och försäkrade mig om att jag säkerligen skulle vara välkommen bland ungdomarna igen när jag nådde min andra tonårstid. Om sisådär nittiotre år. 



Tydligen har de som tradition att leva länge i släkten. 

Gött!