Igår hände det, det som jag väntat på hela långa vintern. Efter åtskilliga fall av nästanhalkningar på oväntat glatt underlag har jag slutligen gjort det. Jag har ramlat på riktigt. Gjorde ett par försök att föreviga skadorna för att på så vis vinna en smula medlidande, men då det hela dessvärre kändes värre än vad det såg ut väljer jag att avstå från att publicera resultatet. 

Med blåmärke på höger knä, skrubbsår på vänster knä, en liten spricka i huden på den högra handen och ett hål i tummen begav jag mig till flickan Mickans boning och en högst smaklig avskedsmiddag. Hon har nämligen, likt många andra i min kamratskara fått för sig att flytta till utlandet ett slag ( visserligen bra idé med tanke på halkrisken som här råder).  

För att förebygga att den unga damen under sin frånvaro helt skall försvinna ur mitt minne försökte jag litegrann i smyg att fånga hennes ansikte på bild. Som vanligt lyckades jag lite lagom bra med detta och fick nöja mig med hennes ljuva hårsvall. (Inte helt illa det heller, förvisso)


Sedan spelade vi ett sånt här sjungrätttonspel och var glada och lyckliga över att det var helt och över att få vara tillsammans och sådär.



Sofie satsade stenhårt.

Och Ida utmattades av utklassningen och blev tvungen att ta igen sig  på soffan.


Sedan dansade vi en dans till våra afrikanska vänners ära och så headade jag åter mot staden.

Yes. Det var allt. Klart slut.