Nu är det helg och jag hänger hos mor och far. Här får man kyckling och choklad, fast inte tillsammans, och det hela är så festligt så. 

Jag skulle gärna berätta något annat festligt från de fett bloggfria gångna dagarna, men då jag tycks ha fått mig en släng av utbrändhet har jag dessvärre tappat förmågan att framföra det hela på önskvärt vis. En annan dag alltså.

Just nu nöjer jag mig med att presentera dagens, eller rättare sagt gårdagens, eller var det förrgårdagens reflektion gällande den nu gällande spårvagnshållplatsreklamen.


Jo. Vad jag ville säga var det att jag tycker att den där alpolivatjejen (som var på tapeten för ett tag sedan) kan slänga sig i väggen. Här har vi den nya tidens skräckmodell. Kära hjärtanes, en sån spöklik kvinna.

Ja. Tack för nu. Klart slut.