Som en hejdåfest med omtycklingar bör, började gårdagens festligheter i skratt och slutade i tårar. Hejdåtårar alltså. Det är inte det allra lättaste att farväla sin bästaste vän bara sådär vet ni som provat. Ni som inte provat får lite på mitt ord. Det är inte lätt.


Såhär ser min bästaste bästis ut när hon är glad och visar tänderna.

Det var hemma hos henne självaste kalaset ägde rum förstår ni. Finfin lägenhet har hon, som bekant. Plats för massa vänner har hon också. Dock inte så många stolar. Desto mer fantasi.

Kalasets tema var givetvis disko. Maria hade diskosvamp i örat.

För att klara sig i utlandet kan man behöva en redig pepparkvarn, resonerade vännerna och gav mig en sådan. Glad blev jag.

Eller. Glad och glad. Överlycklig är väl ett mer rättvisande ord. Jag pepprade med glädje allt jag kom åt. Båd gratäng och sås och senare kladdkaka.

Konstigt, kan tyckas, men det är så jag jobbar. Och faten tömdes som synes till sista såsdroppen.

Mums.