Igår när jag, efter mycket runtsnurrande och en del klurande över livet, insåg att jag led av insomningssvårigheter bestämde jag mig för att ta mig en titt på förra veckans dating-in-the-dark-program. 

Lite romantik och happy-ending är vad som behövs, tänkte nämligen jag. För det är väl ändå vad man får lov att vänta sig av ett programkoncept av det slaget? 

Tre karlar och tre tjejer möts i mörkt rum för att, utan påverkan av yttre faktorer såsom partnerns djupblå ögon eller det egna taffliga kroppsspråket, finna sin ultimata livspartner och leva lyckliga i alla dagar. 

Men det hela, som började så tjusigt med helt i onödan uppklädda damer och herrar utan egentlig social kompetens, slutade dessvärre i besvikelse. Dels för att hela datamaskinen hängde sig i avgörandets sekund och dels för att de tidigare så lyckliga dejtandena (bestämd pluralform för dejtande människor?) när allt kom till kritan och internätet åter började fungera som det skulle inte var annat än en bunt ytisar (substantiv för ytligt fixerade folk?) som i besvikelse över partnerns bristande snygghet lämnade stället precis lika ensamma som de kom.


Tröttsam upptäckt var det.
Jag somnade som en sten och drömde om olycklig kärlek.
Trist.