Hemma hos Jenny och mig finns ett badrum och i det badrummet finns ett handfat. Frågan är om man kan kalla det handfat fortfarande, då definitionen på ett handfat bör vara " något man kan tvätta händerna i". I vårt handfat kan man knappt tvätta händerna på grund av de av okända äckligheter igentäppta hålen i botten och den följdaktliga översvämningsrisken.

Bestämmer man sig för att borsta tänderna en morgon kan man vid hemkomsten finna att fatet alldeles blått och härligt av tandkrämsvatten som precis nyligen hunnit pressa igenom den tidigare nämnda massan.

Hursomhelst. Vad jag vill ha sagt är iallafall att detta är något som får mig att inse hur lycklig jag är över att inte vara en ensamboende kvinna. En ensamboende kvinna som inte har någon annan att skylla smutsigheter på. Någon annan att skjuta över städansvaret på.

Känner jag oss rätt kommer problemet antagligen vara olöst fram till utflyttningens dag. Men vad gör det? Ett blått handfat är väl alltid festligt?

 
Av trivselskäl väljer jag att inte publicera några bilder på härligheten, utan väljer istället att ge er en helt random bild på mig och fröken sambo är suddiga och har likadana kläder på oss.

Snyggt!

Nu: borsta tänderna. Godmorgon!