Här kommer det. Det utlovade jättelånga bildinlägget.

Tänkte för att liva upp stämningen en smula och göra er en aning förvirrade börja från fel håll. 
Okej? Håll i er kamrater. Här har ni den. Helgen i bilder!

För en liten stund sedan var jag och syster och systers två sambosar på en hejdundrandes luciakonsert. En luciakonsert med såväl luciatåg som blåsorkester och en utomordentlig operasångerska. Fantastiskt och känslosamt var det. Där insåg jag att jag älskar körsång. Att jag älskar blåsorkestrar och framför allt att jag älskar begåvade operasångerskor. Nedan kan ni skåda fröken operasångerska och hela orkestern. Så stiligt! Så stämningsfullt! Jag grät.
 
Såhär såg luciatåget ut. Två av tärnorna var på smällen och lucian hade kort hår. Härligt och spännande tyckte jag att det var.

Såhär såg jag ut innan konserten började. En smula förväntansfull men ändå helt ovetande om de känslosvall som skulle drabba mig. Killen brevid hade en snygg flickvän. För övrigt.

Innan självaste konserten var jag, som tidigare nämnts hemma hos syster. Insåg då att mina sambosar i jämförelse med systers beter sig synnerligen vanligt. Nedan kan ni skåda hur man avslutar en måltid i systers gruppboende. Konstigt.
  
Måltiden, som slutade på ovan illustrerat vis föregicks som tidigare nämnts med tillverkning av pepparkaksstall. Nedan kan ni skåda resultatet. Inte riktigt så stabilt som önskat, dessvärre.

Här har ni ett bevis på systers överlägsna pepparkaksbakningsskills i jämförelse med mina. Det är alltså hon som tillverkat den avancerade kamelen. Det är jag som gjort den invalida noshörningen.
Fler pepparkakor har ni här. Om ni undrat hur en ängel med bröst av gelehallon skulle te sig efter ugnsvistelse har ni svaret nedan.   

Och ovan illusterade pepparkakor kom alltså till under gårdagens pepparkaksbakarparty hos hanssonbrudarna. Där satsade man på stort med hembakt deg och grejer och det såg ut sisådär såhär:

Det såg också ut litegrann såhär. Fast utanför fönstret  då. Snö och härligheter. I härligheterna halkade sedan, eller innan, det beror ju på lite hur man ser det, Jenny. Rakt på röven. Och det var då jag och Jenny insåg vad röven är bra till. Bortsett från att det är ett utmärkt ord att utropa då man vill uttrycka vrede då.


Innan pepparkaksbakarpartyt ägde rum, ägde en annan himla festlig grej rum. Nämligen ett hejdundrandes tjuguårskalas. Det var mikaela som fyllde år och hela släkten och alla polarna som var där och firade det hela. Där dansade mostrarna disko sida vid sida med di unga och det hela var sådär generationsöverskridande och härligt. Det såg ut såhär ungefär:

Men innan det blev dans hölls en ståtlig middag, vid vilken jag hade karln på bilden nedan till kavaljer. Han skötte sig såklart exemplariskt. Talade med sin dam på ett trevligt sätt och lät henne gå före i kön och sånt.

En annan som skötte sin roll exemplariskt var födelsedagsungens mor. Nedan kan ni skåda henne då hon framför en egenskriven schlager till dotterns ära. Intet öga var torrt. Jag tror inte det iallafall.
Inte födelsedagsbarnets iallafall. Tror jag. Här har ni henne nämligen. Ser ni så rörd hon ser ut att vara?  

Nästan lika rörd som dom på bilden nedan är snygga.
Snygg skall man vara när man är på kalas nämligen. Helst i höga klackar och röda läppar som bruden på bilden nedan.


Och nu kom bruden nedan hem. Inga fler bilder för er alltså.
Jag hoppas ni är nöjda. Jag är nöjd.

Ha en glad lucia kamrater.
Puss