Angående en alldeles festlig kväll
Ikväll, kamrater, har batteribrudarna haft en alla tiders kväll. En festlig kväll. En matig kväll.
Ja. Ni ser ju själva.
Uppsnofsade och prydliga var vi alla tre och mottogs med ett leende av en käck servitris på en lika käck resturang. Hon placerade oss vid fönstret (eftersom man, som alla vet, gärna vill ha de snyggaste gästerna i fönstret för att locka fler gäster). Glada blev vi och beställde rikligt med mat. Pasta med ost och pasta med curry och pasta med svamp. Kära nån ja, så mycket mat det blev. Och så smaklig sedan! Verkligen mycket smaklig.
Efter det att rebecka sedan på ett diskret sätt skulle försöka fånga den käcka servitrisens fräscha bakdel på kort, utan att riktigt lyckas med diskretionen, bestämde vi oss för att bege oss från stället. Strosa en stund längs stadens gator och gränder.
Och just där fick vi syn på en galet stilig karl. En tiopoängare, skulle man kunna säga. Man skulle också kunna säga att våra blickar fastnade på karln i fråga. Att de hade lite svårt att slita sig.
Efter en stunds kamp mot instinkten att stanna hos herrn över natten vann vi dock åter kontrollen över oss själva och spatserade så vidare.
Det var då vi hittade en sån där pusstation. En sån som det talas så mycket om i tider som dessa. Vi stannade såklart till för ett kort men romantiskt ögonblick, innan vi vandrade vidare. (Vill här be en smula om ursäkt till pojkvänner och övriga svartsjukeberättigade varelser. Utropar som försvar att en skylt är en skylt och att det är svenskens skyldighet att lyda dem blint. Sådetså.)
Ja. Sedan tog vi oss en tur bort mot avenyn. Kände liksom hur vi mer eller mindre medvetet drogs till en viss attraktion som befinner sig alldeles där i närheten.
Och tänka sig. Helt plötsligt stod vi där, öga mot öga med herr Timbuktu. Eller Jason som han brukar kallas i de mer familjära sammanhangen. Han var så charmig och vinkade så fint. Vi var tvugna att vara honom till lags genom att önska en låt och därmed donera en ring penning till malariabekämpningen.
Vi valde steps med 5,6,7,8. Bra låt. Festlig låt.
Så om ni skulle råka höra just denna låt på en radio nära er kan ni ju skänka oss en tanke. Eller så kan ni tänka på de malariasmittade barnen. Det kanske blir bättre så.
Ja. Jag tackar och bockar och önskar er en trevlig natt. Klappa en katt.
Puss
Ja. Ni ser ju själva.
Uppsnofsade och prydliga var vi alla tre och mottogs med ett leende av en käck servitris på en lika käck resturang. Hon placerade oss vid fönstret (eftersom man, som alla vet, gärna vill ha de snyggaste gästerna i fönstret för att locka fler gäster). Glada blev vi och beställde rikligt med mat. Pasta med ost och pasta med curry och pasta med svamp. Kära nån ja, så mycket mat det blev. Och så smaklig sedan! Verkligen mycket smaklig.
Efter det att rebecka sedan på ett diskret sätt skulle försöka fånga den käcka servitrisens fräscha bakdel på kort, utan att riktigt lyckas med diskretionen, bestämde vi oss för att bege oss från stället. Strosa en stund längs stadens gator och gränder.
Och just där fick vi syn på en galet stilig karl. En tiopoängare, skulle man kunna säga. Man skulle också kunna säga att våra blickar fastnade på karln i fråga. Att de hade lite svårt att slita sig.
Efter en stunds kamp mot instinkten att stanna hos herrn över natten vann vi dock åter kontrollen över oss själva och spatserade så vidare.
Det var då vi hittade en sån där pusstation. En sån som det talas så mycket om i tider som dessa. Vi stannade såklart till för ett kort men romantiskt ögonblick, innan vi vandrade vidare. (Vill här be en smula om ursäkt till pojkvänner och övriga svartsjukeberättigade varelser. Utropar som försvar att en skylt är en skylt och att det är svenskens skyldighet att lyda dem blint. Sådetså.)
Ja. Sedan tog vi oss en tur bort mot avenyn. Kände liksom hur vi mer eller mindre medvetet drogs till en viss attraktion som befinner sig alldeles där i närheten.
Och tänka sig. Helt plötsligt stod vi där, öga mot öga med herr Timbuktu. Eller Jason som han brukar kallas i de mer familjära sammanhangen. Han var så charmig och vinkade så fint. Vi var tvugna att vara honom till lags genom att önska en låt och därmed donera en ring penning till malariabekämpningen.
Vi valde steps med 5,6,7,8. Bra låt. Festlig låt.
Så om ni skulle råka höra just denna låt på en radio nära er kan ni ju skänka oss en tanke. Eller så kan ni tänka på de malariasmittade barnen. Det kanske blir bättre så.
Ja. Jag tackar och bockar och önskar er en trevlig natt. Klappa en katt.
Puss
Kommentarer
Trackback
