Söndagsnöjet fick bestå i att gå på promenad i stadens yttre kanter, långt långt, för att inse att det häftiga kafét som skulle besökas på intet vis planerade hålla söndagsöppet. 

Sällskapet var dock inte det sämsta. Emma och Judith med sina varsina stora, svarta och häftiga modebloggarkameror följde med, visade vägen och hjälpte till att klaga över det gråkalla vädret. 

När våra stixigt genomfrusna spiror till ben tröttnat på att promenera begav vi oss dock till kakvännernas kafé för paus. Där drack vi helgkaffe och åt inga kakor och vännerna diskuterade framtida fotoprojekt och häftiga objektiv och jag och min lille Kurt (kamera) gjorde vårt bästa för att inte känna oss utfrusna. 

Låt dig inte tryckas ner av de stora svarta pojkarna, sa jag till honom. Att vara stor och utvridbar är inte allt och för mig är du fin och värdefull fast du är liten och grön och ibland lite ofokuserad och darrig.

Och så klappade jag lite uppmuntrande på honom och vips så hade knäppte han, av ren revanchlust, tre stycken alldeles jättetrevliga bilder. 

Se där!


Juddan och misstänksam bordsgranne. 


Fräck Emma och ännu fräckare svart kamera.