Idag är det onsdag och idag har Rebecka flyttat ur boet for good. Jag har litelitegranna hjälpt henne att packa trots att jag mest kände för att motverka det hela genom exempelvis hungerstrejk i dörröppningen. Men ut kom hon hur som helst och kvar sitter jag ensammen i ett ödsligt rum. Försöker dämpa känslan av övergivenhet med hela livet som var ett disko, en hink blåbärste och ett brev till en vän i Afrikatt och det hjälper lite. Ytterst lite.  

Känner lite att det är i sånnahäringa lägen man borde vara glad och exalterad över att vännerna tar tag i sina liv, att de gör nånting viktigt och nånting spännande. Kan dock i förtroende berätta för er att dessa känslor för tillfället överskuggas av otrevligheter. Lite "jahaja här är jag kvar i snötyngd stad med ett liv som inte gör någon skillnad för någon"-känslor. Och så känner jag mig lite som en dålig person och lite som en missunnsam vän men mest som en ensaming och det hela känns rättså kasst. Därför skall jag nog lämna det hela här.

En dag, snart, skall jag vara glad igen. Då skall jag skriva hyllningsinlägg till vännerna som tar klivet ut i världen. Då skall jag ge er bilder från glada tider. Då skall jag bjuda er på länken till brudarnas nystartade blogg och sen kan också ni ta del av vad de egentligen sysslar med där borta i fjärran. En annan dag. Nu: sorg.

Ha det.



Här har ni Rebeckas före detta rum, mitt försök att fylla ut det hela med fåtölj samt en del av min nedstämda figur i form av ett finger i vänstra hörnet.