Ty det är saligare att tappa sin picknick i sjön i goda vänners lag, än att göra det ensammen.

Och värdare att ta turistiga foton framför resliga statyer, då fotogeniska polare ställer upp och poserar. 

Dessutom blir kamerans självutlösare glad då den för en gångs skull får komma till användning...

För att inte tala om alla piffiga frisyrer som enbart kommer till då de fått vidröras av flätbegåvade människors fingrar. 

Och hur spexigt är det egentligen att knapra i sig så mycket chips att magen svullnar över alla bredder, om man ingen har att dela det med?

Ja vad är det för vits med att på konstnärligt maner hångla upp en grafittiprydd väg, om ingen finns till hands för att beröras av skönheten i det hela och sedan fånga uttrycket på bild?

Näe, vetniva!

Hur trevligt det än kan vara att varje afton genom datorskärmen umgås med deltagarna i big brother, somom de var mina närmsta kamrater i livet, så känner jag ändå att det skall bli ganska fint att komma hem igen. 

Om förtiåtta dagar.