Hörni! Jag berättade igår att jag fick en klocka i födelsedagspresent. En dövacker, rosa och pastig grej som såattsäga gjorde min kväll, min vecka och förmodligen mitt år. Ja, lyckan flödade över och jag har sedan första ögonkastet burit den som ett sigill kring min arm.

Nu är det dock så att den första förälskelsen så smått börjat svalna. De rosa molnen skingras och jag har så smått börjat inse att livet med en klocka inte enbart är en dans på rosor. Att även det ljuvligaste av smycken kan besitta mindre uppskattade egenskaper.

Tickande egenskaper till exempel.

Tick tack TICK tack tick TACK tack tack tick tick tills det känns somom hela livet är på väg att ticka bort från en.

 
 

Ticketack säger klockan.